Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nämndemannens herdestund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till sist hade nämndemannen ingen annan råd än att stämma
möte med Malin vid Ransbergs torkria.
Vid dess ena vägg var ett skjul med snedtak, och skjulets
golf utgjorde tak öfver en stor morotskällare.
Här i detta aflägsna skjul hade nämndemannen och Malin
länge ro och frid, och där kuttrade de som ett par turturdufvor.
Är det nu inte fasligt, att en nämndeman ska’ behöfva
springa och gömma sin kärlek, som om den vore tjufgods?
Men pojkarne lurade snart ut gömstället och ställde till den
största skandal, som händt i vår trakt på långlig tid.
Kan man tänka sig att de förvillade bytingarne gingo dit
och ställde så till med golfvet i skjulet, att det blef en fallucka
till den djupa källaren!
En onsdag fram på sommartalet skulle där bli
bouppteckning i »Fårakull» och nämndemannen hade talat vid själfve
domaren att komma och göra densamma, ty han ville, förstås, ha’
det reelt och högtidligt.
Men på tisdagskvällen ville han ha ett litet samtal med
Malin om ett och annat, och så kommo de bort till torkrian och
gingo i sin oskuld in i skjulet.
De hade emellertid knappt gått ett par steg öfver tröskeln
med armarna om lifvet på hvarandra, förrän golfvet gaf vika,
och den mörka och djupa källaren uppslukade dem båda två.
— Kunde jag inte tro, att fan skulle ta’ mej för det jag
lurade »sviten» på Johanna! grät Fårakull, när han damp ner i
mörkret.
— Och jag får göra sällskap för att jag dras med en karl,
hvars första kvinna knappt är kallnad! snyftade Malin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
