Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad orätt fås med sorg förgås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där i sorg och bedröfvelse inne i stugan, tog Johannes på sig
en gudsnådlig min och till och med grät.
— Du har tjänt mig troget, Anders, sa’ han, du ska’ få
halfåttingen i Möcklamo, för efter detta kan ja’ inte bruka honom
tesammans med gården. Du kan reparera upp huset ett grand
och flytta dit med Kristin, så snart du vill och ta det, uppsådt
som det är.
— Vi kan rätt skrifva’t tvärt, så får du fasta på’t nu vid
sommartinget! tillade han.
Så skedde också, och vid midsommartiden flyttade Kristin
och Anders in i det lilla stället.
De visste nog, hur elden kommit ut i ladugården, men inte
ville de bli några angifvare eller ställa till elände, och intet
vidare förhör blef där heller om saken.
Strax efter eldsvådan tog emellertid Johannes till att dricka
omåttligt. Han kunde aldrig sofva en blund om nätterna, utom
då han var full, och för hvar vecka som gick, blef han allt värre
och värre och allt mer virrig i hufvudet.
Det uppdagades snart, att han försäkrat sin ladugård i två
bolag, och i stället för att han hoppats få en dubbel ersättning
att reglera sina affärer med, blef där process utaf och slutet
blef det, att han enligt reglementena icke fick ut ett öre i
brandskadeersättning. Och det knäckte honom alldeles.
Den 14 Mars följande år fick han gå från gård och grund
och söka en fristad för hustrun och sig i Möcklamo hos Anders
och Kristin.
För dem blef han hela våren en vådlig tynga och med deras
nattro vardt det klent beställdt.
Det myckna supandet under det sista året och ångesten och
samvetskvalen hade nämligen alldeles förvridit hufvudet på den
gamle syndaren.
Allra värst var han om nätterna, då han låg och våndades
och skrek som en riktig galning, så att man kunde bli mörkrädd
för mindre.
— Rör inte mina åtta tusen, ja’ har gömt dem i
stengårdsgår’n, så knallen hittar dom aldrig, och ja’ visar ingen stället,
om I bösten mina lemmar så små som gryn! Tjugofem famnar
från östra renen — fjärde stenen nerifrån — ligg I tills jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
