Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stolla-Greta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inga dängde i väg, så fort hon satt fram middagsmaten
och hojtat in karlarne.
— I får ta’ er aftonvard i skåpet, för ja’ blir nog te’ kvällen!
sa’ Inga i dörren.
— Ja vars, men du är väl hemma till grötadags? skrek
Karl Peter efter henne, när hon skalade i väg, så att det snarkade
i kjolarna.
Nå, Kalle och drängen satte sig till att äta, och när nu Inga
var undan, togo de tid på sig och gjorde sig inte alls brådtom,
utan tyckte som så, att de för ovanlighetens skull gärna kunde
bestå sig lite mataro.
De hade väl setat där och tuggat vid pass en knapp
halftimme, då Inga helt oförmodadt tumlade in i stugan och sjönk
ner på soffan vid dörren, hvit i synen som det raraste bru’alakan.
Såväl Karl Peter som drängen tappade sina träskedar af
förvåning, när de fingo se den eljes barska kvinnan i sådant
skick och stirrade på henne en lång vändning.
— Vell nu den förhärdade maran ri’a dej igen, Inga lella?
utlät sig ändtligen Karl Peter.
Men Inga bara ristade på hufvudet.
— Eller har du var’t i gräl och slagsmål med Stina i Mogård,
så att ilskan stockat sej i bröstet och vell kväfva dej?
Gumman svarade inte, utan fortfor att runka på skalmejan
och sucka.
— Jesses bevare mej! — skrek då Karl Peter och for upp
— då har väl skam själf uppenbarat sej för dej i krösenamarka
och kanske han till och med friat te’ dej!
De orden tycktes liksom stöta Inga, så att hon fick sitt
målföre åter.
— Gack efter folk och skicka bu’ på länsman! Där ligger
en dö’er gesäll bakom en lita tall en bit från vägen i hagen!
flämtade hon slutligen.
Och så var det gunås också.
Drängen fick löpa efter länsman, och när han kom, gingo
Snufvebokarlarne och Mogårdsfolket dit ner och funno liket.
Ingen kände igen den döde, och inte blef man klar på
huruledes han dött heller.
Men riktigt kallnad och liflös var han i alla fall, och man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
