Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - Daniel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 BIBELNS WÄN OCII KVINNOR.
honom. Men då drömmen fallit konungen
ur minnet, kallade han till sig spåmän,
besvärjare, svartkonstnärer och alla Kaldeens
vise, att de skulle berätta honom drömmen
och säga honom dess uttydning. Och då
ingen kunde uppfylla denna konungens
fordran, vardt han mycket vred och lät utgå
ett påbud, att alla Babels vise skulle dödas.
Men då underrättelse härom kom till
Daniel, som ock skulle träffas af samma hårda
och vanvettiga dom, gick denne in till
konungen och bad om tid för att säga honom
drömmen och dess uttydning. Och då
Daniel och hans tre kamrater hade bedit, vardt
hemligheten uppenbarad för honom i en syn
om natten, hvaröfver han lofvade och prisade
Gud. Härefter blef Daniel förd in till
konungen och sade honom drömmen och dess
uttydning samt räddade därigenom sitt eget
och alla Babels vises hf. Och konungen
upphöjde Daniel, gaf honom många skänker
och satte honom till härskare öfver Babels
hela landskap och till högste styresman öfver
alla Babels vise. Daniel bad konungen,
och han förordnade till förvaltningen af
Babels landskap, Sadrak, Mesak och Abednego;
och Daniel stannade vid konungens hof,
Dan. 2.
En gång senare hade konungen åter en
dröm, hvilken hans vise icke förmådde uttyda.
Men så snart konungen hade sagt Daniel
drömmen, uttydde han den; och dess
uttydning var, att konungen såsom vansinnig
skulle komma att lefva bland vilddjuren på
marken i sju års tid. Och när han hade
lämnat drömmens uttydning, bad han
konungen, att denne skulle göra sig fri från sina
synder genom allmosor och från sina brott
genom barmhärtighet mot de fattiga, på det
att hans egen lycka måtte blifva varaktig,
Dan. 4: 1—24.
I konung Belsazars tid synes det som
Daniel varit bortglömd. Men då konungen
gjorde ett stort gästabud för sina väldige,
stack en hand fram och skref något på den
hvitmenade väggen i hans palats, som ingen
af Babels vise kunde läsa. Och då
konungen däröfver vardt mycket förskräckt, gick
drottningen (Belsazars farmoder,
änkedrottningen efter Nebukadnezar) in i
gästabudssalen och påminde om Daniel, som då ock
inkallades till konungen. Daniel begagnade
tillfället att allvarligt bestraffa konungen för
hans ogudaktiga lif och förklarade den
hemlighetsfulla skriftens betydelse vara, att Gud
hade räknadt konungens regeringstid och
afslutat den, att han vore vägd på en våg
och befunnen för lätt och att hans rike
skulle styckas och gifvas åt meder och
perser (se härom närmare under Belsazar). Och
konungen befallde, att man skulle kläda
Daniel i purpur, isätta en gyllene kedja om
hans hals och låta utropa om honom, att
han skulle hafva makt såsom tredje mannen
i riket. I samma natt vardt konungen
dödad, och Darius, medern, tog riket i
besittning, Dan. 5.
Denne Darius satte öfver sitt rike
etthun-dratjugu satraper (= landshöfdingar) och
öfver dem tre furstar, att dessa
landshöfdingar skulle redovisa för dem, och konungen
icke lida någon förlust. Men Daniel, som
var en af de tre furstarna, var öfverlägsen
både landshöfdingarna och furstarna, emedan
en utomordentlig ande var i honom; och
konungen hade för afsikt att sätta honom
öfver hela riket. Furstarna och
landshöfdingarna sökte därför i sin afundsjuka att
finna någon sak med Daniel från rikets sida,
men de kunde icke finna någon sak eller
förseelse med honom, emedan han var
trogen, och han kunde icke beträdas med
något fel. Då sade de sinsemellan: Vi kunna
icke finna någon sak med denne Daniel, om
vi icke kunna finna den i hans gudsdyrkan.
Därefter rusade de in till konungen och
lyckades genom list och smicker förmå
honom, att utfärda ett påbud, att ingen finge
bedja till någon gud eller människa under
trettio dagar, utom till konungen allena. Och
hvem helst, som icke åtlydde detta förbud,
han skulle kastas i en lejongrop. Men när
Daniel fick höra, att så var skrifvet, gick
han in i sitt hus, där han hade fönstren i
sin sal öppna mot Jerusalem till, och han
föll ned tre gånger om dagen på sina knän
och bad och tackade inför sin Gud, såsom
han tillförene hade plägat göra. Furstarna
tvungo då den bedragne konungen, att, efter
hvad skrifvet var, låta kasta Daniel i
lejongropen. Men Gud sände sin ängel, och denne
tillslöt lejonens mun, att de icke fingo skada
honom. Konungen vardt mycket glad
häröfver och lät hämta Daniel upp ur
gropen samt befallde, att man skulle hämta de
män, som hade förtalat honom, och kasta
dem, deras hustrur och barn till lejonen i
gropen. Och de hunno ej botten, förrän
lejonen fingo dem fatt och krossade alla
deras ben. Härefter utgaf konungen ett påbud,
att man i hela hans rike skulle frukta
Daniels Gud, Dan. 6.
I Belsazars regeringstid hade Daniel själf
syner och drömmar, som förskräckte honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
