Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Mose ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och förbanna dem, ty han tänkte, att om
denne förbannade dem, så skulle de blifva
svagare; och moabiterna tillsammans med
midjaniterna skulle då kunna slå dem. Och
spåmannen Bileam kom, men istället för
att förbanna dem, välsignade han dem gång
efter annan; ty Herren tillst^dde honom
icke att handla annorlunda. Men han gaf
dem dock slutligen det rådet att försöka
komma dem att synda emot sin Gud; ty
det vore det enda, som kunde försvaga detta
folk. Och Midjans och Moabs döttrar voro
listiga och förledde Israels män till att gå
med sig i otukt och afguderi. Och
fördenskull föllo många tusen af Israels barn i en
straffdom från Herren; men han gaf dem
dock icke i de moabiters och midjaniters
hand. Innan Mose dog, fick han genom
krig med desse, hvari de ledo stort
nederlag, taga hämd på dem för denna deras
list, 4 Mos. 22: 1—25: 18; 31; Jos. 24:
9, 10; Ps. 106: 28—30; Os. 9: 10; 1 Kor.
10: 8; 2 Petr. 2: 15, 16; Jud. 11.
Mose fick icke själf inkomma i Kanans land,
emedan han till följd af folkets knorrande
hade förifrat sig och talat obetänksamma
ord och icke helt gifvit Herren äran. Detta
skedde, då han för andra gången slog på
klippan, så att folket fick vatten att dricka.
Icke heller hade Herren denna gång sagt,
att han skulle slå på klippan, utan endast,
att han skulle tala till henne, 4 Mos. 20: 7
—12; 27: 12—14; 5 Mos. 1: 37; 3: 23—27;
31: 2; 32: 48—52; Ps. 106: 32, 33.
Mose gaf åt Rubens, Gads och halfva
Manasses stam det land på den sidan Jordan
mot öknen till, hvilket Israels barn hade
tagit ifrån amoreerna. Han utsåg äfven
män, hvilka skulle utdela landet åt folket,
sedan det komme öfver Jordan. Men åt
Levis stam skulle icke gifvas något land,
utan den skulle de gifva några städer ur
hvardera stammen att bo uti, och så skulle
de gifva dem tionde af både kreatur och
gröda att lefva af. Och leviterna skulle
gifva tionde af sin tionde till prästerna.
För öfrigt skulle det mesta af det, som
offrades åt Herren, höra prästerna till.
Äfven föroxdnade han om arf åt döttrar, om
dessa icke hade några bröder, men att de
då också skulle gifta sig inom sin stam, på
det att jorden inom den ena stammen icke
måtte dragas till en annan stam. Han
förordnade äfven om fristäder på båda sidor
om Jordan, 4 Mos. 18: 25—32; 26: 52—56;
27: 1—11; 32: 1—42; 34: 1—29; 35: 1—34;
36: 1—13; 5 Mos. 3: 12—22; 18: 1—8; 29:
8; Jos. 1: 12-17; 12: 6, 7; 13: 8—33; 14:
1—15; 17: 3-6; 18: 7; 20: 1, 2; 21: 1—42;
22: 1—9.
När det led mot slutet af Mose lifstid,
sjöng han, utom de sånger som förut äro
nämnda, äfven en afskedssång till Israels
barn, om hvilken Herren sade, att den
skulle blifva till ett vittne emot dem, när
olycka komme öfver dem för deras synders
skull; ty den sången skulle aldrig förgätas
utur deras afkomlingar mun, 5 Mos. 31:
19—22, 30; 32: 1—47. Han uttalade äfven
en särskild välsignelse öfver hvar och en
af Israels stammar och därefter en
gemensam öfver hela Israel, 5 Mos. 33: 1—29.
Mose öfverlefde båda sina syskon. Och han
bad Gud, att han måtte låta honom få veta
hvilken man han ämnade att sätta öfver
folket i hans ställe till att föra dem in i
Kanans land. Och Herren sade honom, att
han skulle taga sin tjänare Josua med sig
upp på ett berg och lägga sina händer på
honom, ty han skulle föra folket in i
landet; och Herren ville vara med honom,
såsom ban hade varit med Mose.
Mose var, såsom förut är sagdt, i fyratio
år i Egypten, fyratio år hos sin svärfader och
fyratio år vandrade han med folket i Sinais
öken, så att hans hela ålder var etthundra
tjugu år. Hans öga var icke skumt, och hans
lifskraft var icke försvunnen. Och han gick
upp på berget Nebo i Moabs land, en spets
på Pisgafjället, som ligger midt emot Jeriko.
Herren lät honom där se hela det land,
som han hade lofvat åt Abraham, Isak och
Jakob, dem och deras säd till evig tid.
Mose dog där, och man begrof honom i
dalen i Moabs land midt emot Bet-Peor,
och ingen har känt hans grafställe. Israels
barn begräto honom på Moabs hedar i
trettio dagar. Judas säger, att öfverängeln
Mikael ordväxlade med djäfvulen om Mose
kropp, 4 Mos. 27: 12—23; 5 Mos. 1: 38; 3:
28; 31: 1—3, 7, 8, 14—16; 32: 48—52; 34:
1—9; Jos. 1: 2, 5; Jud. 9.
Han har många höga och sköna
benämningar. Så kallas han Quds utkorade, Ps.
106: 23, Quds och Herrens tjänare, Jos. 1: 1,
2, 7, 13, 15; 8: 31; 9: 24; 11: 12, 15; 12: 6;
13: 8; 14: 7; 18: 7; 22: 2—5; 1 Kon. 8: 56; 2
Kon. 18: 12; 21: 8; 1 Krön. 6: 49; 2 Krön.
24: 6, 9; Neh. 1: 7, 8; 9: 14; 10: 29; Mal. 4:
4; Ebr. 3: 5; Uppb. 15: 3; gudsmannen, Jos.
14: 6; 2 Krön. 30: 16; Esra 3: 2; Ps. 90: 1;
profet, om hvilken Herren säger, att han icke
var en sådan profet som Aron och Mirjam,
utan öfver hela Herrens hus var han betrodd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
