27 (Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hemma hos tant och det var köttsoppa hem la*

gad -— det hade inte vankats på länge. Vi voro
vid den tiden i 20-årsåldern. Rolf hade länge
axlat familjeförsörjarens kappa och den har han
som en het karl. Han pratade även moralkakor
för mig. Jag .skulle mera se på slanten och inte
bjuda flickor på kondis. Om jag så gjorde, bjöd
ut en liten bokhandelsfröken som hade
biljettförsäljningen om hand, gjorde jag det för jag
trodde hon kunde ha en smula intresse för min enkla
person. Nej då, inte alls. Ändamålet helgade
medlet även då. Och medlet — det var jag!

Det var för att utfråga mig om Rolf, idolen
och hjärtekrossaren, som hon följt med, mina
intressen låg henne inte om hjärtat. Det kan väl i
rimlighetens namn tillgivas mig att jag vid ett
sådant tillfälle mot bättre vetande svartmålade rnin
vapenbroder jag trodde jag skulle vinna lagrar
med det. Men den tidéns Eva bara log.

Nog hade Rolf sina svärmerier på den tiden —
alla flickor jag kom i beröring med svärmade för
honom — det var riktigt svart av backfischar efter
föreställningarna, som belägrade scenutgången och
som hakade sig fast vid mig med frågan:
»Kommer Rolf snart, säj han långeman, när kommer
raringen ?»

Att han kom såg jag ej, men det hördes! En
soprankör så gäll, så genomträngande som en
brandkårssirén! Flickorna hjälpte honom bära
blommorna — dom sjöng någon av hans refränger
av de mest svärmiska. Han fick ett släp, en svans
— backfischar i formlig extas. Som små
vandaler slet dom i hans blommor, de revo och sleto,
de ryckte till sig souvenirer. Han blev av med
alla sina blommor. Men vad gjorde det honom,
nästa dag nya nejder, nya blommor, andra
beundra rinn or.

Visst kunde flickoväsendet gå en eller annan
polis på nerverna, men han ingrep ej och lade
sordin på karnevalshumöret — Herregud — Rolf
var i sta’n — den kunde ju få var och varannan
att bli yster — han kunde få en blind märr att
skena.

Rolf hyrde ofta godtemplarlokaler och mindre
samlingssalar där han gav s. k. visaftnar. Han
utfyllde själv ett helaftonprogram i tre avdelnin-

gar. Den första i fantasikostym, sjungande trallar
och visor, en del av egen hand som t. ex. »I alla
fulla fall», en sommartrall av Ernst Rolf (som
han annonserade), »Tess lördan» och andra i en
sentimental folklig stil.

Den andra avdelningen var vikt för smokingen.
Där fanns bl. a. Kvinnsvisan och andra kupletter.

Tredje avdelningen bondkostym eller som knekt
(långt senare sjöman). Där var det visan om
»Kalla fötter» eller Bohusländsk paradmarsch
»Här skaru se en pöjk som aldrig tappar takt
faderalla».

Mellan akterna, då även hans visor i häften
salubjöds publiken, pianoklink där en eller
annan melodi ur »icke repertoaren» kunde få slinka
med. Men att exekvera någon s. k. klassisk
musik var så gott som vid dödsstraff förbjudet.
Tråkigheten på landsbygden skulle fördrivas och jag
skulle tro att den blev fördriven. Både den och
den klassiska musiken.

Berns, Europas största restaurangsal har någon
sagt mig, hade börjat med artistuppträdanden.

Rolf hade på genomresa fått kontrakt med
farbror Jacobson, den elegante direktören. Det blev
för Rolf att gå igenom garderoben, det blev ny
frack och smoking, och de otaliga fantasivästarna
(de blevo förresten en gång stulna och nedgrävda
i Enköpingsskogen där polisen fann dem — tjuven
tordes inte pantsätta dem) åkte till kemisk tvätt
och hans mamma fick lägga ännu en varm hand
vid de intimare persedlarna.

Där stod Rolf i eldskrift, fullt hus, slammer av
brickor och glas, ett sorl som från tusende
bikupor, ett festligt preludium. Dessutom luktade det
punsch värre än utanför Kungl. Slottet, där
Cederlunds i gamla dagar hade sitt nederlag. Rolf
var mycket nervös vid entrén, rädd att inte få
med sig publiken, rädd att inte höras i denna
stora, fullsatta sal.

Dessutom riktades ett starkt parambolsken mot
honom och det var han ovan vid. Även jag
smittades av hans nervositet och det var si och så med
knävecken.

Men efter första visan en applåd — en orkan
— darrade han ej längre varken på målet eller
manschetten utan ropade uppmuntrande i mitt öra:

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 16:08:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/bokenrolf/0029.html

		Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna / 27 (1933) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|