Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riktigt hygglig »egyptisk final», och så stod
premiären för dörren.
Endast första akten hade generalrepeterats, och
av de spridda numren, vart och ett för sig något
så när klara, gällde det att på själva premiären
improvisera ihop en andra akt, som skulle sluta
magistralt med vår egyptiska vattenfinal.
Premiärkvällen var jag »publik» och hade Jenny
Hasselqvist som dam. Första akten gick som smord,
och entusiasmen gick i höga vågor under det av
Rolf konstruerade plywood-taket.
Och den andra började — bra. Men efter
första kupletten var det stopp. Artisterna kunde nog
sina saker, men det visade sig vara stört omöjligt
att improvisera själva iscensättningen med massor
av fonder, suffiter, sättstycken, ridåer och
allehanda rekvisita på den mest primitiva revyscen,
som väl någonsin funnits. I varje fall i en Kungl.
Huvudstad.
Nervös inför min dam å Rolfs och egna vägnar
gjorde jag upprepade besök bakom ridån, som
varje gång höll sig nere i en oändlighet och var
alldeles oförmögen att dämpa allt hamrande,
hasande, skjutande och allt annat buller. Där inne
var ett enda virrvarr med festklädda frivilliga men
ack så tafatta medhjälpare, som sprungo i vägen
för svärande scenarbetare, elektriker och
dekoratörer. Rolf själv hade i början på akten sjungit
en kuplett i en gammal mans mask, och i den
skepnaden var han överallt på en gång. Mest
framför ridån, där han sökte rädda en redan hopplöst
komprometterad föreställning genom att dra snart
sagt varenda kuplett hans fenomenala minne ännu
hade grepp om. Endast ned i klädlogen kom han
aldrig, och i sin vita peruk och bruna
kavajkostym sjöng han sjömansvisor lika väl som
charmörkupletter.
Jag — som strängt taget inte hade med det hela
att göra — var gråtfärdig, då man fram mot
12-tiden äntligen var klar för finalen. Nu skulle
orkestern stämma upp en pampig marsch å la Aida.
Den lille knubbige Peters, som höll på att flyta
bort i sin åstramade frack, höjde taktpinnen —
och det kom några trevande toner på en fiol . . .
Ridån gick åt sidan och blottade massor av
egyptier framför en magnifik sfinx och kring en
bassäng, som blygsamt gömde sina vattenmassor under
scengolvet. Endast några centimeter vatten skym-
tade bakom en glasskiva. Här kom Quinault som
praktfullt naken egyptisk slav bärande sin dansös
högt uppe i luften i en plastisk attyd. Men
musiken ?
Jo, den hade de arma musikerna tappat bort
bland alla omtagningar och allt rotande i den
gamla repertoarkaggen. Då och då hittade en man
något enstaka slarvigt skrivet blad och sökte följa
med Peters* desperat svängande taktpinne. Men
Quinault höll på att tappa sin dansös i vattnet,
och ridån måste i en handvändning dras ned över
ett makalöst fjasko.
Då kom Ernst Rolf en sista gång — alltjämt som
gammal herre — fram för ridån. Och medan
artisterna hysteriskt snyftade eller himlastormande
gormade nere i sina loger, och alla vännerna
kände sig som vatten östa kattor med svansen mellan
benen, förmådde han, som dock hade ansvaret för
det hela, ännu le sitt berömda leende och låta
hela sin magnetiska charm gå ut över publiken.
Den kvällen förstod jag, vilken stor man Rolf
var. Och som sådan vill jag alltid minnas honom.
Ture Dahlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
