Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sommar- och
vinter "dagar
Av Torsten Tegnér
Han var sagolik, Ernst Rolf, och inan satt
och gapade hos honom som vallpojken i
Bergakungens sal.
På Berns 1914, när jag såg honom först, var
han sagoprins: smärt och blomstrande, lent leende
och älskvärd, i stramtsittande kläder.
Han kom som en uppenbarelse. »ROLF» stod det
i jättestora ljusbokstäver på det gamla
förlustelse-etablissemangets tak — det var något nytt för
Stockholm med denna strålande klack för en
artist. Men detta var inte det enda. Han lät vänta
på sig. Musiken fick dra ett par nummer till
medan »den populäre vissångaren» dröjde i sin loge
en trappa upp. Jag såg en vaktmästare ila upp
med förfriskningar på en bricka: franskt päron,
vindruvor och calville-äpple och en kvarts
portvin. Detta var också något nytt! Se där en artist
som själv måste njuta, kosta vad det ville, måste
känna safterna spruta och solen skimra! Annars
var nog (och är) den svenska artistdrycken
pilsner och s. k. konjak.
Så kom han springande ner för
guldräckstrap-pan — gud vet om inte smokingen var blå med
guldknappar! — himmelsblått och gyllene var i
alla fall humöret. Den store lysande bondpojken*
vivören (alltid hans firmamärke som världsartist!)
sjöng och log ;och sjömansdansade — folket
jublade och nynnade åt festpriss-stumpar och lantliga
låtar. En skarp satir var bland dem: om de
äre-förgätna Dala-beväringarna som låtit dra ut sina
tänder för att slippa exercera. Det skrattet tog.
Det kom ur hjärtat på en sund och livsglad
ungdom med klor och näbb. Och ramar att fälla och
famna med.
Sedan var det visst mest Norge. Och uppåt.
När vi en lördagsmorgon i juni 1917 köpte
biljetter till Ciiikusteatern i Köpenhamns Tivoli, så
var det för att vi sju svenska
landskampsjourna-lister ville höra och hylla de berömda svenska
artisterna Ernst Rolf och Ella Dyberg.
Med biljetten på fickan lät jag raka mig och
servera mig te eller kaffe, varpå jag for spårvagn
till Helgoland, Öresundsbadet — präktigt sådant,
med byfféer, frisersalong etc. Att få benan
kosme-tikkammad efter badet var ju inte illa — men när
jag efter en stunds kontemplation i friserskynke
över temat Börjesson—Poul Nielsen vaknade till
medvetande om den pågående yttervärlden
befanns det att kamkonstnären höll på och tvålade
in mig. Jag reagerade lika plötsligt som
kategoriskt mot detta rakpreludium — så onödigt i
betraktande av föregående timmes stubbskrapning —
och stämningen i den lilla hytten var ingalunda
dyster. Från stolen intill kom ett musikaliskt skratt
över min distraktion — en hjärtekrossarprofil, ett
grant leende — — — »Är det inte Ernst Rolf?»
Vi funno varandra genast i försommarsolens,
fotbollens, skrattets och musikens tecken. Hemåt
storstaden gick den store artisten ledande sin
cykel —. vi talade Landskampsfotboll men mera
ändå Visan och Schlagern.
Två dagar senare skrev en dansk tidning att
man inte vetat ifall Ernst Rolf, skandinaven, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
