Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som baltisk baron.
slog mig ned, skrev ett brev till min fru på cirka
tio täta sidor. Dörren förblev fortfarande stängd.
Efter en timme knackade jag på.
»Herregud! Dig har jag glömt», stönade Ernst
då han såg mig, förgrymmad stående i dörren.
»Sätt dig — darf ich die Herren bekannt machen?»
Soppan var så kall, som endast sköldpaddsoppa
kan bli det. Med en suck skildes jag alltså från den
och gladdes i stället med pånyttfött hopp å fågeln.
Efter en kvart anlände denna, läcker och
doftande. Med fågeln följde en herre.
»Korrespondent för Sydsvenskan!» viskade Ernst.
»Skall göra stor artikel för evenemanget i
morgon. Låt honom få din fågel, gosse — viktigt,
förstår du!»
Jag avstod min fågel. Vad skulle jag nu göra?
En blick på klockan övertygade mig om att det
nu endast var en halvtimme kvar tills tåget skulle
gå.
Tiden gick. Det började bli spännande. En
försening skulle innebära att föreställningen gick om
intet. Skjortor, kragar och ski vpaket flögo
omkring i rummet. Fröken Tisell, som anlänt mitt
i villervallan, och jäg voro offer för den största
förtvivlan.
Äntligen var allt packat. Det var nu bara tio
minuter kvar till tågtid. I blixtfart skaffades en
bil, räkningen betalades om möjligt ännu fortare
— och så skulle man då få Ernst till bilen.
Han satt ännu i lugnaste samspråk med
korrespondenten och den främmande herrn. Fågeln var
dessvärre försvunnen.
Med förenade ansträngningar fingo vi besökarna
ut ur rummet och Ernst ned i bilen.
Till stationen körde vi med närmare hundra
kilometers hastighet, under det Ernst i bästa humör
underhöll mig med sina planer på sommarens
revy, framtiden i Hollywood och den väntade
Jack Hylton-succén.
Sekunden innan tåget gick hoppade Ernst upp
på plattformen. Jag fick halvspringa efter
perrongen med några tidningar, som jag skaffat
honom till nattlektyr.
»Hej!» skrek han. »Vi ses i Stockholm. Och —
hördudu — den här middan . . .»
Sedan hörde jag inte mer. Och med en suck av
bade lättnad och saknad såg jag tåget försvinna
ur Stettiner Banhofs sotiga hall . ..
Sådan var han. Men kunde man vara ond på
honom för det? Knappast. Han levde inte
rik-tigt efter våra mått, och det vore orätt att bedöma
honom som en vanlig människa.
Och sin impulsivitet behöll han in i det sista.
Kvällen före den ödesdigra julaftonen träffade jag
honom i Filmstaden. Han var därute för att sjunga
en nyårsvisa. Sin vana trogen hade han kommit
ungefär åtta timmar för sent och följaktligen fingo
vi andra vänta över den för oss bestämda
tidpunkten.
Jag ser honom än, som han stod där i det starka
strålkastarljuset. Med osviklig rutin sjöng han
sin visa — en marsch med halsbrytande hastig
text, hans vanliga och mångbeundrade stil. Alla
förvånade sig över hur han kunnat inlära den
krångliga visan på några få minuter. Han sjöng
en vers, läste igenom den andra några gånger och
sjöng så även den — frisch vom Fass.
Han sprudlade av gott humör och skämtade, som
han brukade göra i ljusa stunder.
Därför trodde jag heller inte att vad som
skett var sanning när jag fick meddelande om hans
frånfälle.
Vi kanske, trots allt, borde avundas honom som
fick dö ung, i sin storhets dagar, mitt i den
brinnande verksamhet, vars iver var hans livs glädje,
mitt i sin sagas förunderliga äventyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
