Så småningom återkom jag dock till klart medvetande om den faktiska situationen. Jag reste mig och tände den i sin stake kvarsittande ljusstumpen, varpå jag, så gott sig göra lät, tvådde mitt ansikte och ordnade hår och klädsel. Jag var nämligen nu besluten att fullfölja en tanke, som redan på förmiddagen fattat mig. Jag ville gå uppåt Östermalm och uppsöka en där boende avlägsen manlig släkting för att rådgöra med honom om återförskaffandet av mina tillhörigheter. Någon absolut säker adress ägde jag icke, men jag litade på min goda lycka. Jag ämnade smyga mig bort om möjligt osedd och öppnade därför dörren med största försigtighet. Då jag gående på tåspetsarna hunnit fram till trappan, hejdades jag av att höra värdinnans tonlösa röst i samtal med en karl. Jag lutade mig framåt och kunde nu även se en skymt av de samtalande. Den gamla kvinnan verkade på mig som den hastiga åsynen av en reptil, och jag drog mig tillbaka i skymundan, i väntan på att de skulle försvinna från förstugan. Om av instinkt eller vad, men jag fick för mig, att de samtalade om mina reseeffekter, och jag ansträngde min hörsel till det yttersta för att uppfatta om ej så var, och jag tror ej jag misstog mig därpå. Emellertid blev det snart nog tyst. Karlen gick ut på gatan och gumman gick in till sig på nedra botten. Jag skyndade ner för trappan, och var i en handvändning ute på gatan. Jag frågade mig vägen uppåt Östermalm och hann omsider in i Humlegården. Här vände jag mig till en synnerligen välklädd herre och bad om några upplysningar, huru jag borde gå för att komma till en viss sträckning av Skeppargatan. Mannen svarade med utsökt artighet, att, då han just vore på väg åt det hållet, var det honom ett nöje att kunna stå till tjänst, varför han bad mig blott vara vänlig följa med. Jag borde redan ha haft min väl grundade anledning att vara försiktig och inte låta mig duperas av stockholmsk artighet och förbindlighet. Men jag avvisade min egen fruktan med att säga mig själv, att här ute på öppna trafikerade platser kunde han likväl icke göra mig något illa, och jag skulle nog denna gång veta att icke låta locka mig i fällan. Jag följde honom sålunda och det bar så i väg uppåt Valhallavägen. Av en eller annan orsak ingick det icke i min föreställning, att detta var nödvändigt för att nå Skepparegatan, men jag tänkte: jag följer väl med så länge. Under promenaden utfrågade han mig om åtskilligt. Men det må jag säga, att han gjorde sina frågor diskret och med mycken taktfullhet. Han uppträdde i allt som en belevad man. Jag som av den raska gången fram till Humlegården, hade blivit litet varm, gick hela tiden med kappan uppknäppt. Då vi kommit upp på Valhallavägen, som föreföll anmärkningsvärt litet trafikerad, stannade min följeslagare plötsligt, och i det han ställde sig framför mig, sade han med den mest vinnande älskvärdhet: »Septemberkvällen är kylig, fröken; och man bör icke i onödan riskera hälsa och krafter. Låt oss därför knäppa till om oss!» Han tog mig därpå vid ena kappuppslaget och strök med lätt hand till rätta halsduken, som jag bar under kappan. Precis som om han ägt vana därvid, knäppte han så igen min kappa. Knappast var detta gjort förrän han helt hastigt ryckte upp sin klocka, kastade blick på den och sade: »Ack, fröken, jag ber tusen gånger om ursäkt! Jag har totalt glömt bort, att jag just den när tiden skulle möta en av mina bekanta, som väntar mig vid Nybroplan.»
Därpå gav han mig en förvirrad anvisning på, huru jag härifrån borde ta' mig bort till Skeppargatan och försvann så med springande steg. Jag fann hans uppförande högst besynnerligt. Då jag sett honom helt försvinna nere i gatudunklet, greps jag av en förfärans tanke, och ofrivilligt tryckte jag handen mot innerfickan på min kappa. Min portmonnä med hela min kassa var försvunnen. Mannen var en skurk till ficktjuv, som, medan han knäppte min kappa, stal min portmonnä. Detta var dock för mycket. Jag var ett ögonblick utom mig av förtvivlan. Väl trängde även nu min faders ofta uttalade ord: »Bäst att även i de mest prövande situationer förhålla sig lugn» inpå mig, men denna gång utan verkan. Där stod jag mitt i den för mig främmande storstaden! Mina tillhörigheter voro förlorade och nu -- bestulen på mina pengar till sista öret! Detta var dock mera, än jag kunde bära. Jag började gråta hejdlöst. Det tycktes mig nu så tydligt, att Guds hand drabbat mig till straff för min olydnad. Vart skulle jag taga vägen? Inåt staden igen utan ett öre på fickan? Otänkbart! Snyftande och gråtande gick jag Valhallavägen ett stycke framåt. Varje gata, som ledde nedåt staden avskydde jag, Då jag återigen blickade åt motsatt håll, inåt skogen, erfor jag en lugnande känsla. Där var som en bit av Småland. Skogen hade varit min vän från barndomen. Jag styrde mina steg in bland träden; och efter som jag tror, flera timmars vandrande hit och dit sjönk jag, betydligt uttröttad, ned under den stora granen. I detta ögonblick förebrådde jag ingen annan än mig själv. Nog för det jag tyckte mitt straff var hårt, men jag ansåg det välförtjänt. Jag föreställde mig, huru mina föräldrar skulle ha känt det, om de vetat om mitt verkliga befinnande denna stund. Naturligtvis var jag glad, att de ingenting visste. Min närmaste plan var snart uppgjord. Jag ville, så snart den nya dagen inbröt, genom pantsättande av min klocka, som ficktjuven lyckligtvis lämnat i fred skaffa mig så pass mycket penningar, att jag kunde telegrafera hem och bedja pappa komma upp och hämta mig härifrån. Jag längtade nu obeskrivligt efter att vid min moders barm få tillstå min gensträvighet och bedja om förlåtelse. Över sig bekvämt var inte mitt läger, men jag njöt en god vila och slutligen insomnade jag, efter det jag legat och upprepat för mig själv skaldestycket: »Vi, suckar det så tungt uti skogen». Egendomligt nog kände jag mig ingen gång rädd, icke ens kuslig till mods i den mörka, tysta skogen. Först ett stycke fram på morgonen hade nattens kyla trängt mig in på kroppen, och jag vaknade vid, att jag frös rätt duktigt. Jag reste mig skyndsamt upp på mina knän och sökte friska upp mitt ansikte med daggen i gräset. Jag tillstår att anblicken av de båda herrarna, som styrde sina steg emot platsen, där jag legat bragte mig till misshumör.
Men för det föga hövliga sätt, varpå jag emottog er och er kamrat, herr Björk, tillade Märta, vänd till den unge mannen, är ni säkert villig att, efter vad ni nu hört, döma mig milt. Inte sant? sporde hon, då hon fann Helmer Björk en smula frånvarande till tanken.
-- Förlåt mig, fröken Ohlrich, svarade den unge mannen, jag var ej riktigt med nu. Jag satt nämligen och tänkte på en sak: Ni såg väl ej tillräckligt på den där karlen, med vilken hotellvärdinnan språkade i förstugan, för att kunna säga, huru han såg ut på ett ungefär?
-- Nej, det gjorde jag verkligen inte. Däremot hörde jag tydligt, att hon kallade honom Svensson.
-- Gott, låt oss hjälpas åt att minnas det. Något telegram har väl ännu ej blivit avsänt till Småland?
-- Naturligtvis inte, svarade syster Signhild i Märtas ställe, och det brådskar inte. Far och mor böra inte oroas i onödan. Vi skola se till, att, då Märta blir i tillfälle att meddela sig med dem, hon må ha något riktigt trevligt att omtala. Tills vidare stannar Märta här hos oss.
-- Ack, I ären alldeles för snälla mot mig, svarade flickan, i det hon reste sig för att fatta Helmer Björks till avsked framsträckta hand.
Det var tydligt, att allt eftersom hon hann att återhämta sig från de strapatser hon genomgått, framstod det mer och mer klart, vilket väsensbehag som omgav denna unga kvinna. Huru ståtlig hon var i sin medellängd, och huru intagande hennes ansikte var med dess öppna, uttrycksfulla blick under de rika, svartbruna lockarna.
Den varma handtryckning hon gav seminaristen
till avsked, sade honom mera än tydligt, att Märta Ohlrich var
minst av allt någon otacksam flicka.
