Rätt tidigt nästa dag, juldagsmorgonen, stod Paul Arnoldson utanför den av missionär Fingal bebodda enkla, lilla våningen invid Drottninggatan, mindre än fem minuters väg från Klara kyrka. På hans ringning kom den gamles vänliga husföreståndarinna och öppnade. Hon såg mycket bedrövad ut, ja, nästan förskrämd. På den främmandes fråga, om pastor Fingal kunde träffas, svarade hon med gråten i halsen, att detta var omöjligt. Den gamle missionären, som redan på julafton visat tecken till hög feber, hade senare på natten häftigt insjuknat. Doktorn hade tillkallats och var just nu jämte en eftertelefonerad sjuksyster, inne hos den sjuke.
Hon tog därpå den besökande in i salen och bjöd honom att sitta ned.
Den käre gamle pastorn, yttrade hon, har egentligen en längre tid dragits med en svårare förkylning och i går var han oförsiktig nog att gå ut på kyrkogården i den rådande stränga kylan, och det var hans fördärv.
Dörren till det intill salen gränsande sjukrummet öppnades, och ut trädde läkaren följd av syster Dagmar.
-- Ja, syster, sade den unge doktorn, så snart syster Dagmar stängt dörren till rummet, det är så, att vi ha en lunginflammation under uppsegling.
-- Tror doktorn det, sporde systern med ett bekymrat drag över sitt anlete.
-- Ja, det är uppenbart och med så stark bronkit från början är det kritiskt nog.
Härpå gav doktorn varjehanda förhållningsorder, bugade sig för samtliga innevarande och försvann.
Först nu kunde syster Dagmar ägna någon uppmärksamhet åt läroverksadjunkten, vilken hon dittills känt endast per renommé. Vid återkomsten till staden efter kyrkogårdsbesöket hade pastor Fingal tittat in till sjuksystrarna i deras hem i Vasastaden och därvid förtäljt under djup rörelse om sammanträffandet vid Sofias grav. Han hade samtidigt meddelat, att han och herr Arnoldson hade för avsikt att följas åt till ottan i Klara. Systern förstod därför genast, vem främlingen var och gick fram och räckte honom handen, i det hon sade sig vilja beklaga, att det gemensamma besöket vid ottesången av sådan anledning blivit om intet. Den besökande tryckte vördnadsfullt systerns hand. Han kunde för rörelse knappast säga ett ord. Efter någon stund förmådde han likväl uttala, att han under hela gårdagen alltefter sammanträffandet på kyrkogården fruktat en sådan vändning i den käre gamles hälsotillstånd. Han hade nämligen redan då trott sig märka vissa oroande symptomer. Han bad att få veta, huru det varit under natten, och systern meddelade, att den sjuke börjat förefalla oredig i sitt tal redan på förnatten, till dess det nu på morgonen övergått i svår yrsel.
-- Men tyst, hör! Han talar därinne.
Syster Dagmar smög hastigt men tyst in till den sjuke, lämnande dörren till sjukrummet halvöppen. Ljudlöst närmade hon sig bädden och böjde sig över den sjukes huvud. Med sina tankar sönderslitna och jagade av feberns brand låg han där, den gamle missionären. Han såg egendomligt forskande upp i de blida anletsdragen och sporde:
-- Vad är då detta för toner, varifrån komma de? Hör, hör!
-- Det är klockorna i Klara kyrka, som kalla till ottesång, svarade systern.
Vid dessa ord blevo hans ögon mera fjärrskådande. Han låg först en stund alldeles stilla, därpå började hans anletsdrag få ett uttryck såsom inför en bekymmersam upptäckt. Muskelryckningar såsom av framträngande gråt förmärktes. Han sträckte fram sin ena hand som om han med den velat fatta vid någon. Hans läppar rördes såsom till viskning, och om en stund talade han fullt hörbart: »Se där! Se, huru de smyga bland hallarna och korsen... De höra ju ej klockorna, varningsklockorna...
-- Bliv nu stilla, käre pastorn, viskade systern.
-- Ja, men se då, se...
-- Var någonstädes?
-- In på kyrkogården, vet jag. Klara kyrkogård... Vems är barnet, som karlen jagar... flickan där vid gravstängslet... ack, det är Aurora!
Den febersjuke gjorde ett försök att resa sig.
-- Se så, stilla nu, riktigt stilla, så blir pastorn bra igen, manade syster Dagmar och tryckte honom varsamt ned mot kudden igen.
-- Men jag måste ha tag i flickan... Aurora mitt barn, kom till morfar... kom, vi fly bort från Klara! Barn, din mor gick under här. Pappa, sade hon till mig, innan hon dog, bjud så långt du kan de unga att vara på sin vakt nere i Klara... ja, så sade hon. Där i helgedomens skugga, sade hon, förhandlas om kvinnors dygd och heder såsom om vad som helst, där svika äkta män sin trohetsplikt och ynglingar snärjas och ledas in på fördärvats stig. Min egen oskuldsblomma frostbets där och falnade... Ja, så sade din moder, älskling... Pappa, viska mig det ännu en gång, sade hon även, viska mig det ännu en gång, att allt är förlåtet.
-- Försök att bli stilla ett ögonblick, så skola vi, se till att pastorn får litet ro, föreslog syster Dagmar, i det hon lika raskt som skickligt företog den morfininsprutning, som doktorn i händelse av stark temperaturstegring, givit tillstånd till.
Paul Arnoldson, som närmat sig tröskeln till sjukrummet, hade genom den halvöppnade dörren hört allt, vad den sjuke yttrat i yrseln; och då syster Dagmar återkom in i salen, fann hon honom nedsjunken på en stol med ansiktet gömt i sina händer. Systern förstod mer än väl, vilket intryck den gamles ord måste ha gjort på hans sinne, men hon låtsade intet därom.
-- Om ni ej har alltför bråttom, torde det nu en stund vara lämpligt att gå in och hälsa på den sjuke, yttrade hon i vänligast möjliga ton.
Arnoldson bugade sig samtyckande och satte sig att se i ett framför honom liggande album. Systern återvände in i sjukrummet, där den sjuke under morfinets inflytande började komma till ro och även någon klarhet i medvetandet. Efter en stund visade sig sköterskan i dörröppningen med en inbjudande gest åt den besökande. Denne reste sig och närmade sig med ytterlig försiktighet. Framkommen till sängen, igenkändes han omedelbart av den gamle, som räckte honom handen, den Arnoldson varsamt tryckte.
-- Välkommen, käre vän, orkade han få fram med matt röst, men som ni ser, så fick jag min julotta här.
-- Ja, det ser jag, svarade Arnoldson, och den människovordne Gudens närhet behöver icke vara mindre påtaglig här.
Många ord växlade de båda männen icke härefter med varandra. Men under hela den tid läroverksadjunkten dröjde vid sjuksängen släppte han ingen gång den gamles hand. Denna långa varma handtryckning blev till ytterligare besegling av den uppgörelse i försoning och frid, som träffats ute vid Sofias grav.
* *
*
Genom hela sitt liv kände Paul
Arnoldson minnet av denna handtryckning som en hugsvalelse, ty pastor Fingal
återsåg han aldrig mera i livet. Då ett nytt år
inbrutit, hade den gamle missionären redan gått över gränsen
in i evigheten. Vid sin dotters sida fick han sitt vilorum på Nya
kyrkogården intill uppståndelsens morgon.
