Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 24. »Handen är blodig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonen oroligt spana bort åt vägen i öster, hvilken,
slingrande sig fram under väldiga bokar längs sjöstranden,
var synlig ett långt stycke. Tydligen väntade hon
någon, som skulle komma från detta håll, och väntade med
otålighet, ty gång efter annan hade hon varit ute på
trappan och blickat mot öster, och det låg ett drag af
spänd förbidan öfver hennes bleka, något kantiga men
trots de femtio åren ännu ingalunda osköna ansikte. Det
var jungfru Gertrud Pålsdotter, den yngre af de båda
kvinnorna i det lilla trefna huset.
Länge spanade hon förgäfves, men slutligen
varseblef hon tvenne ryttare, som i sakta traf redo fram
under bokarnas skugga. Det måste ha varit just dem hon
väntade på, ty hon skyndade framåt vägen för att möta dem.
De äro oss icke okända, dessa båda ryttare, hvilkas
svettiga hästar tycktes ha tillryggalagt en lång väg. Den
ene var Göingehöfdingen Sven Pålsson och den andre
junker Rud.
»Det var väl att du kom, Sven», sade jungfru Gertrud,
då hon hunnit fram till ryttarne, »ty mor har inte långt
kvar att lefva, och hon frågar alltjämt efter dig.»
»Menar du att det är så nära, Gertrud?» sade
Göingehöfdingen, »i det hans allvarliga drag fingo en ännu
dystrare prägel. »Budet nådde oss i Nyteboda, där jag hade
ett möte med »Lille-Matts», och vi hafva ridit fort ända
tills nu. Mor var ju ganska kry, om än svag af
ålderdomsaftynande, då vi för en vecka sedan voro här.»
»Hon har blifvit sämre allt sedan du for, och i dag
har hon till och med varit ganska oredig och pratat om
gamla händelser, alldeles som lefde hon fyratio år
tillbaka i tiden; men hvar gång hon åter kommer till sans,
så frågar hon efter dig och säger, att hon icke kan dö
förrän hon fått tala vid dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
