Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
xvn
bokstafven. Till namnet egde norrbottningen nemligen rätt att
segla till Stockholm, Åbo eller Gefle, (hvÖken sist nämnda stad
undantagsvis blifvit löst från monopolets tunga fl ettrar 1673).
Men rörelsen i Gefle betydde allt för litet för att kunna utgöra
någon motvigt till Stockholmsborgerskapets egennytta, och
segla-tionen till Åbo var besvärlig och osäker och blef .följakteligen
sällan anlitad. Flere nya städer hade emellertid efter hand anlagts
i Österbotten, men de voro sålunda afskuma nära nog från all
möjlighet att vinna större blomstring. Dessa uppstäders borgare
nödgades i Stockholm uppköpa all utländsk nödtorft samt afyttra
alla sina exportvaror, — i hvartdera fallet till oskäligt pris, högt
eller lågt, temmeligen efter Stockholmames godtycke, och då
kustallmogen flitigt begagnade sig af sin seglationsrätt, blef det sist
och slutligen endast genom minuthandel med den fattiga
upplandsallmogen som borgerskapet i dessa vid saltsjön belägna uppstäder
förmådde samla sig förmögenhet. Noga taget var det blott i de
österbottniska städerna som borgerskapet alls kunde komma sig
till större välstånd. Bristen på direkta kommunikationer från
Savolaks och Karelen till orterna vid finska viken äfvensom de
vid fredssluten i Nystad år 1721 och i Åbo år 1743 utstakade
onaturliga gränslinjerna mot Ryssland hänvisade nemligen
invå-name i hela norra Tavastland samt i Savolaks och Karelen att
för sina behof, så vidt de icke tillgodosågos genom arkangeliter
och smuggling, vända sig till städerna i Österbotten. Dessa
representerade sålunda ett vida större handelsområde än i senare
tid, en förmån som deremot icke kom städerna i Satakunta och
Norrland till godo, och det österbottniska borgerskapet blef snart
sjelfskrifven målsman för alla dem, hvilka ledo af det onaturliga
seglationstvånget *).
En närmare granskning af källorna till Frihetstidens historia
skall säkerligen bringa i dagen flere nya bevis på den ihärdighet
och växande kraft, hvarmed agitationen för stapelrättigheter åt
Österbottens städer under ett halft århundrade fortgick mot sitt
mål, långsamt men säkert. Hvad som redan i närvarande stund
kan betraktas som utredt, är att det var just i Finlands bygder
som de ekonomiska vyerna bragtes till allt större klarhet genom
den dagsdagliga erfarenheten af handelssystemets förderfliga
inverkan. Öfver hufvud var Finland vid denna tid rätta fältet för
samlande af iakttagelser beträffande de ekonomiska författningarnas
förnämsta brister; det svenska talesättet: „när det går tokugt, går
det som i Finland,“ innebar ty värr en allt för allvarsam sanning,
klädd i skämtets drägt. I Finland var det som storskiftet, landets
uppmätning och den dermed förbundna skatteregleringen först med
*) Angående denna fråga, som här endast kunnat i korthet relateras,
får utgifvaren för öfrigt med afseende såväl å bevisning som närmare
detaljer hänvisa till disputationen: Den svensk-finska handelslagstiftningen från
Gustaf Vasas tid till 1765, (Helsingfors 1876).
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
