Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566 CAKOLIKENS MINNEN.
någon bergskrefva, som kimde lämna skydd eller skugga. En
helt och hållet ljus och klar luft, en glänsande sol, hvilkens
strålar föllo nästan lodrätt på våra hufvuden, en hvit mark,
hvilken för det mesta var hvälfd som ett brännsglas, tid efter
annan vindstötar glödande som eldslågor — se där en trogen
målning af den nejd, genom hvilken vi färdades.
Hvarje människa, som träffas i dessa öknar, anses alltid
som en fiende.
Mot middagen upptäckte vi en beväpnad ryttare, som höll
stilla på något afstånd ifrån oss. Mina tretton beduiner, som
voro mig följaktiga för tillfället, samlade sig, så snart de fingo
se honom, ilade med pilens hastighet till honom och uppgåfvo
ett gällt skri, hvilket de afbröto med föraktliga och hånande
utrop.
•—- Hvad söker du här, min bror? Hvart ämnar du dig,
min son, frågade de samt höllo stilla och svängde gevären
öfver sina hufvuden. —
Den upptäckte beduinen begagnade sig af sitt försprång
och flydde bort med en hastighet, som var så stor, att vi ej kunde
följa honom. Vi stötte sedan ej på någon mera.
Sedan föregående dagen hade vi hvarken ätit eller druckit
och våra djur hade äfven varit utan foder, emedan vi sedan
aftonen mycket skyndat på vår färd. — Strax på eftermidda-
gen hade vi ej en droppe vatten kvar — och människorna så-
väl som de arma kreaturen voro helt och hållet utmattade.
Mulåsnorna störtade hvarje ögonblick och behöfde hjälp för att
åter komma på benen och för att kunna bibehålla sina bördor,
till dess att de hunnit uppför höjderna. — Detta mödosamma
arbete uttömde helt och hållet de få krafter, vi ännu hade
kvar.
Af törst och öfveransträngning störtade en man på efter-
middagen och låg på marken såsom död och stel. — Jag stan-
nade för att bistå honom. Men jag kunde intet göra. — Han
förgicks.
Längre hann ej löjtnant Falkenstein i sin berättelse, förrän
trumhvirflar dånade och trumpetsignaler smattrade. Tåget skulle
på konungens befallning fortsättas genast och lägret förläggas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
