Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1812 i Köpenhamn, säger Geijer, att det är »ett arbete,
för hela Skandinavien af så mycket större värde, som
det är en märklig sanning, att en stor del af dessa visor
äro de nordiska rikenas gemensamma tillhörighet.»
Man skulle kunna trott, att gemensamhetskänslan,
att tanken på en nordisk enhet skulle blifvit kväfd genom
kriget 1812—14 och Norges frigörande från Danmark.
Men tvärtom; den dag, då Norge åter förklarades för
ett fritt och själfständigt rike, medförde i stället liksom
en vändpunkt; från den dagen har samförståndet mellan
de tre rikena varit i ständig tillväxt trots alla tillfälliga
småbrytningar. Men naturligt var det, att medan Norge
hade fullt upp att göra med organiserandet af sina inre
angelägenheter, blef den skandinaviska tanken här
undanskjuten af den rent nationelt norska. Dock var Henrik
Wergeland här den förste att resa skandinavismens fana;
men den form, han i kärlek till sitt folks själfständighet
och med tro på Nordens uppgift gaf åt tanken, anslog
ej hans samtid; han påyrkade nämligen, att hvart och
ett af de nordiska folken först skulle utveckla sina
egendomliga anlag, innan det kunde bli tal om någon
stats-förbindelse; därför blef han också de akademiske
skandinavernas svarta f4r, och då han 1831 utfärdade ett
upprop om politiskt förbund mellan Nordens folk, fann
detta ingen anklang.
Skandinavismens banér hade visserligen blifvit rest
den dag, då Nordens tvänne skaldesnillen omfamnade
hvarandra i Nordens äldsta domkyrka, men tills vidare
ännu blott i »andens fria oändliga värld»; politiskt
väckande hade denna tanke ännu ej gripit in i de unges själar.
Tanken fans visserligen: den hade de äldre skalderna redan
tänkt och uttalat, men först då hänförelsen lyfte den upp till
en makt, blef den förvärkligad. Och hänförelsen — det
är ungdomen; det var de unge, studenterna, förbehållet
att med sin eld och sin ifver föra skandinavismen fram
till den värkligt storartade företeelse den blef. Må vara,
att man måste gifva den danske skalden Goldschmidt rätt,
då han på sitt sarkastiska vis och med sitt »lune Smiil»
säger: »vi Studenter ere, oprigtig talt, ikke store
Stats-maend.» Och dock sätta studenterna sin insats in i
det politiska lifvet. De frambringa den politiska poesin,
och denna börjar med kraft uppblomstra, sedan 1830 med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
