Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans ljusa lifsåskådning yttrar sig, är han öfverhufvud
taget i samklang med sig själf; då är det ej synden,
50m förfärar honom, då hör han ej »de skärande ljud,
som ur djupet af syndernas midnatt» stimma omkring
hans själ; då framkommer denna stilla, blida stämning,
som för honom är lika egendomlig som hans tvära
öfver-gångar till förtviflan. »Niagara» och det bekanta svaret
till H. Sätherberg äro synnerligt betecknande för dessa
hastigt skiftande intryck; här visar sig hans inre värld vid
tvänne skilda tillfällen. Själfva niagaradikten målar ej
sant hans innersta jag, ty Nybom är ingen »nattens
skald», det fins hos honom intet byroniskt
himlastor-mande som hos hans samtida Beppo, han är — altjämt
under förutsättning af hans bästa stunder, då han är sig
själf — den personifierade undergifvenheten; detta är
kanske det djupaste draget hos honom, det, som oftast
framskymtar i hans diktning; däremot målas i denna
dikt — den af skolungdomen i en viss ålder för sin
»ryslighet» så gärna deklamerade — helt visst de
stunder, då hans själ fördunklades af förbiilande moln, som
för honom skymde dagen.
Och i svaret på Sätherbergs vackra och sanna
tillrop till honom:
Du älskar mänskorna, du älskad är
Och intet hat du i ditt inre bär,
är Nybom åter i jämvikt; dikten flyter lugn, smältande
vacker; solen har ej svart att genombryta molnen; det
behöfves blott en stråle från ett vänligt hjärta, och den
nyss i förtviflan sjunkne ser åter gladt uppåt mot
dagens klara ljus. Nyboms diktning kan ej liknas vid
ett skummande Niagara i dystra naturomgifningar: den
har mera tycke af en Fyriså, som från ungdomsstaden
mellan vänliga näjder ringlar sig fram mot en stilla vik.
Om sitt sammanträffande med Sätherberg, efter det
dennes dikt utkommit, berättade han en gång för oss:
»Ja, Sätherberg, han är lycklig — så lugn och
jämn — han har just det rätta jämnmåttet — ja, ni
har ju sett, hur han svarade på min Niagara? — Se,
en dag fick jag bref från Sohlman, att han ville ha en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
