Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— det blir femti tillsammans häruppe; det går så
långsamt, så långsamt här i Sverige. — Tiden är så kall
och själfvisk — vi multna alldeles bort härhemma. Nej,
vi skulle också behöfva ett krig — det är så länge
sedan vi hade något krig med Ryssland nu; vi ha
visserligen inte råd att förlora en fotsbredd mark, men
skulle de taga något, så kunde det få vara Skultuna
socken här i Vestmanland; och den skulle de besätta
med kosacker, så att de kunde försvara den mot den
förb. bondbeväringen och behålla den. — Ja, jag kan
ju gärna säga hvarför,» tilläde gubben skälmaktigt, »min
fru är ifrån Skultuna socken.–-»
Hans »fru» var hans i allo så förträffliga värdinna,
som bland annat såg väl efter, att hans aftontoddy ej
öfversteg ett visst kvantum, något som Nybom hade
svårt att smälta.
»Ja, den där har jag fått,» sade han, då han såg
oss betrakta lagerkransen, som hängde öfver en liten
byst på väggen, och på hvars breda blågula band stod:
från vänner och beundrare — en gåfva till skalden
på hans 70-åriga födelsedag, »den har jag fått — åh,
jag har fått så mycket, så mycket så — jag kan inte
vara nog tacksam mot vår Herre — utan honom hade
jag inte nu suttit här och haft det så godt» — och hans
ögon strålade som ett barns på julafton — »och det
kommer så många och hälsar på mig —» och med
innerlig, nästan pojkaktig fröjd började han nu härma
åtskilliga sina forne vänner, klargjorde hur gamla de
blifvit och hvad de talat om, och framför alt åter hur
gamla de blifvit: i alt låg hans egen stolthet och glädje
öfver att i all svagheten dock ännu vara yngling i sinnet.
Ära, rang, rikdom — alt unnade han dem af hjärtat och
han gladde sig öfver den framgång, som andra, men ej
han själf haft, endast ett blef han en smula misslynt öfver:
om man sade att någon af hans gamle vänner ännu såg
ungdomlig ut. Han var rädd för att bli gammal, och
han tyckte ej om, i fall man låtsade om hans
bräcklighet: »jag, jag sofver aldrig om dagen — men om
natten — och då drömrner jag — herre Jesus hvad jag
drömmer! Jag drömmer mest om frälsaren, och då jag
sedan vaknar, säger jag till mig själf: Johan Nybom,
säger jag, med hvem har du nu varit i sällskap? Ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
