Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta, att konungskhet och frihetssinne så ofta förenas
hos våra skalder, är ett äkta svenskt drag, hvari ingen
motsägelse, som sagdt, behöfver ligga; att det just
kommer till uttryck hos skalderna visar, att dessa äro
tolkare af en nationalåskådning. Detta drag är ett af
de solidaste och vackraste hos den svenska nationen,
det genomgår hela dess historia, såsom det ideal, som
föresväfvat både folket och dess bäste män och är
måhända borgen för framtida storhet och styrka.
Och att skalderna, och främst bland dem Talis
Qvalis, så klart känna och kraftigt uttrycka detta, vittnar
påtagligen om den djupa förbindelsen, som äger rum
mellan deras dikt och folkets ande. Konungen, förande
landet till ära och segrar, till hämd för tillfogade
nederlag — sådant är den unge Talis Qvalis’ kungaideal i
»Sånger i pansar».
Hatet inot Ryssland, som jäste inom hela landet,
får också hos honom det kraftigaste poetiska
uttrycket, ehuru det återljuder äfven hos andra skalder, ty
då Talis Qvalis kastar sin ljungande utmaning till
»Världens Goliath», är, för att taga ett exempel, Braun
tillreds med sin dikt »Världens Behärskare»:
»En sten skall väl flyga mot Goliath ut
Och stenar fins ännu i skräppan!»
Samma uppfattning hyllas af Orvar Odd, som vi
längre fram skola visa. Detta rysshat är emellertid ett
lika framträdande drag i Talis Qvalis’ »utrikespolitik»,
som hans skandinavism, och i sammanhang härmed står
äfven hans sympati för Polen, yttrad i sonetten »Glada
Tidender» (Sånger i pansar), samt i en sonett i Nya
Skånska Correspondenten n:r 37 1844. Till detta led
i hans politiska poesi skola vi återkomma vid
framställningen af Orvar Odds uppfattning af den polska frågan.
Med hans rysshat sammanhänger äfven hans kärlek
till Frankrike, »vår världsdels hopp», det land, som han
anser bestämdt att tämja »belätet, som lifnärt sig med
Sveriges blod»; och denna fiendtliga känsla mot grannen
i öster, så oklart framstäld under hans tegnériska period
uti »Den döende krigaren» (1840), så häftig,
uppbrusande, lidelsefull uti »Sånger i pansar», lämnar honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
