Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orsaker, ganska talande» införa åtskilliga poem, och 1837
utgaf han, som sagdt, sina första dikter på Hiertas
förlag, tacksam för det honorar denne bjöd, utan att
reflektera öfver om det var mycket eller litet: »men det vet
jag, att jag aldrig på mig vill hafva lämpadt senare
värsen i detta Schillers distikon om konsten:
Einem ist sie die hohe, die himmlische Göttin, dem Andern
Eine ttlchtige Kuh, die ihm mit Butter versorgt;
ehuru Gud må veta, att jag — en svensk subaltern —
vore i behof af alla möjliga hjälpkällor för att icke
duka under i detta splendida miseria.» Honoraret, 10
riksd. banko arket, var dock skäligen magert, och Braun
tvingades undan för undan att värkligen lata »senare
värsen» af den schillerska strofen bli tillämplig äfven på
sig. »Fattig och medellös, som jag är, måste jag lefva
på konsten,» skrifver han året efter till en vän. Men
som konstnär, som skald fick Braun dela samma lott
som sina själsfränder Beppo, Nybom samt delvis också
Talis Qvalis, och han uttalar sig också därom i dikten
»Skaldens lön»:
Osäll den, som blifvit skald!
Som vid sångens källa stannat!
Men han var af Gud befald:
Fick ej blifva annat
De betryckta likars bröst
Ljufvast sångens makter lifva.
Skalden dömdes, dem till tröst
Sig till offer gifva.
Armod, otack blir hans del
Och hans vandel skonlöst svärtas;
Men man glömmer, att hans fel
^ Voro ej hans hjärtas.
Ännu tydligare och liksom Vitalis fordom uttalar
han sig i dikten »Skaldens lott»:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
