Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin bädd och gör sin morgonbön vid det öppna fönstret.
Kanske skulle de ej häller för Brauns poetiska synder
mot det värkligen passande kunna se honom i hans
rätta gestalt, som den allvarlige, ömhjärtade, trofaste
och oförskräckte mannen, för hvilken »trohet» i alla"
förhållanden, synnerligast i kärlek, var en hufvudregel,
och som själf visade sig mera trofast än mången annan,
trofast mot vänner och trofast mot sin älskade, hvarom
så många bevis finnas i hans dikter, i de rika
bref-samlingar, han efterlämnat, och i hans förtrogna vänners
enstämmiga uttalanden.
Hans djupaste uppfattning af kärleken är icke den,
som ger sig uttryck i vissa lätta skämtvisor. Dock
finnas sådana, hvilka en okritisk allmänhet och en
fördomsfull kritik stämplat som för författaren nedsättande,
fastän han dock i dem, såsom vi förut påvisat, ofta slår
till det vanartade i tiden och med särskild förkärlek
det lösliga i äktenskapet, till det ihåliga synnerligast
i den kvinliga uppfostran, hvilken i många hänseenden
är anledningen till det förra; till »pensionssystemet»,—
»där konsten skall in och naturen skall ut» — är han en
afgjord fiende och därmed till all den snörpighet, han
så ofta trott sig finna hos de finare klassernas kvinnor,
dem, på hvilka Crusenstolpe syftar i sitt bekanta
yttrande, att »von Brauns pegas skenade ystert kring
parnassens branter och uppskrämde med sina vilda
språng mången tvetydig dygd, omtänksamt insvept i
skenhelighetens mantel; men äfven de, som högljudt
fördömde, logo, förtjuste, förstulet bakom solfjädern.»
Det ligger i dessa få ord en hel liten teckning af den
då rådande högre samhällstonen. »Fruntimmerna läsa
mig gärna i hemlighet, men högt kunna de ej skänka
mig bifall. De måste åtminstone hyckla obekantskap
med sina dagars tankar och nätters dröm. Så fordrar
konveniensen,» skrifver Braun i ett bref, och på ett
annat ställe yttrar han sig ännu mera utförligt härom:
»–-huru få älskvärda kvinnor finnes det icke!
Modets och koketteriets demon förför dem nästan alla,
och kvinnan — Guds mästerstycke — blir en
behag-sjuk docka, som leker med den heligaste känslan i
människosjälen, oförmögen att fatta dess höghet. En
dylik varelse (och mången sådan har jag träffat) är mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
