Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antydan om detta »öde» har ett par gånger före
kommit uti de bref, vi anfört af Braun, men huru
mycket han lidit häraf, finner man först rätt uti det
bref, han efter sin älskades död skref till hennes mor,
och hvari han yttrar: »hon var min första, min enda
kärlek. Inseende omöjligheten att någonsin få kalla
henne min, kämpade jag många och svåra strider med
mig själf för att vinna kraft att, äfven inför henne,
lägga band på mitt hjärta, af naturen ömt och
passio-neradt. Jaj* älskade både henne och hedern för mycket,
för att vilja försöka eller ens önska att fasta hennes
öde vid mitt, som, det insåg jag, aldrig kunde blifva
ljust eller afundsvärdt. En hård nödvändighet fordrade
skoningslöst uppoffrandet af min ädlaste, renaste böjelse.
Jag kastade mig i hvirfveln af ett stormande lif för att
kunna glömma henne; men det ovärdiga försöket var
dock alltid fåfängt.–-Jag såg upp till henne
såsom till en varelse af högre och ädlare natur, och vid
hennes sida kände äfven jag mig god, lyftad — och
sofrad från jordens slagg. Ehuru försämrad i världens
skola, kände jag mig alltid inför henne blyg, som en
novis. Så stor är oskuldens maktl En ogillande blick
af henne fruktade jag högst af alt.–-»
Det dröjer ej länge, innan tonen i hans
Hilma-dikter förbytes, och man mötes af detta skärande
ångestskri från ett förpint, på fullt allvar tillintetgjordt hjärta,
som genomgår alla dikterna till *Den döda», i hvilka
Braun äfven når höjden af skaldskap, ty väl finner man
sånger af större djup, om man därmed menar nya,
tändande idéers, men svårligen finner man dikter, som kunna
öfverträffa dessa i en sann smärtas djup; och om man
i likhet med Braun själf står helt oberörd inför de
kärlekskval med många tårar, som skildras af Bottiger,
den kärlekstrånande Nybom och andra, så blir man så
mycket mera rent af skakad af den vånda, som rör sig
inom denne skald:
Store Gud! Hvad jag har blifvit fattig!
Jag, som var så rik, så rik på skatter,
Att jag icke bytt med någon konung
Ännu, ack! för några solhvarf sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
