- Project Runeberg -  Äventyr i Central-Afrika : skildringar från Kongomissionens första tid / Andra delen /
269

(1923) [MARC] Author: Karl Johan Pettersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jagade av kannibaler

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aftonen närmade sig, bränsleförrådet blev allt mindre
och folkskarorna på stränderna allt tätare. De
åstadkommo ett öronbedövande larm. De voro redan
berusade av segerfröjd, enär de trodde, att vi snart
skulle bliva ett lätt byte. En stor mängd kanoter
bemannades och stora ansträngningar gjordes av dessa
för att upphinna oss. Vi började undra, om vi
kommit vilse och voro uppe i någon biflod, som längre
upp skulle visa sig vara ofarbar. Inga ord kunna
beskriva våra känslor under den fortsatta till synes
hopplösa färden. Svaga förhoppningar och missmod
kämpade om herraväldet. Att vi var för sig suckade
till Gud om hjälp och beskydd, säger sig självt. Detta
var helt säkert anledningen till att hoppet höll i sig,
fastän allt såg hopplöst ut. Bränslet tog slut och
stränderna voro så nära inpå oss, att pilarna började
nå fram. Ej underligt, om den sista gnistan av hopp
ville slockna. Den amerikanska löjtnanten satt nere
i hytten och beredde sig på sin sista stund, ty han hade
för länge sedan givit allt förlorat. Mina kamrater
yttrade: »Det är slut med oss. Framåt kunna vi icke gå
länge till, ty bränslet är slut, och vända vi båten utför,
så kunna vi icke styra den, utan den flyter i land, och
då falla vi ett lätt byte för de rovlystna människorna.»

Men huru hopplöst och bedrövligt allt än syntes,
hyste jag för min del ännu något hopp, fastän jag icke
kunde finna någon anledning därtill. Jag hade därför
något kvar av lugn begrundan, vilket väckte brödernas
uppmärksamhet, så att de började se på mig som den
drunknande på ett halmstrå. Helt plötsligt var det,
som om någon viskat mig i örat: »Vi ha ju rätt många
packlådor i lastrummet!» Tanken var knappt född,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:28:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/centafr/2/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free