Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en kamrat redan darrande stod på scenen och framsade prologen.
Hela den vanliga première-publiken var inbjuden, men blott en
enda teateranmälare, den mycket konservative Henry Fouquier,
hade infunnit sig. Det var då icke heller han, utan krönikören
Emile Bergerat, som två dagar senare meddelade läsarne af Le
Figaro, att Paris hade fått en ny teater, som Bergerat profetiskt
kallade Le petit Odéon.
Antoines scen flyttades snart till Gaîté Montparnasse, och
under loppet af de följande sex säsongerna samlade den energiske
direktören en stab af artister, som med sitt naturligare, kraftfullare
spelsätt väckte både motsägelse och anslutning. Många åskådare
stötte sig på den nya konstriktningens brutalitet, men andra och
mera konstförståndiga kände just däri lifvets friska pulsslag.
Antoines scen fick entusiastiska vänner och oförsonliga motståndare,
men också dessa senare måste snart medgifva, att Théâtre Libre
var en angenäm omväxling i den stereotypt goda smaken och att
många af de nya pjeser, som gingo öfver scenen, verkade både på
anhängare och motståndare med en våldsam, inifrån utströmmande,
oakademisk kraft.
Hvad som var af en afgörande betydelse för Antoines teater
var, att den hade i förvånande grad väckt författarnes intresse.
På tre år spelades 125 otryckta pjeser. Det skapades en hel ny
dramatisk litteratur. Att det just då i Frankrike fanns rum för
unga, banbrytande teaterförfattare, förklarar måhända bäst Antoines
öfverraskande framgång. De stora mästarne Emile Augier, Dumas
fils, Eug. Labiche och Pailleron hade upphört att skrifva, och
pa-riserteatrarna lågo i händerna på en rad äldre teaterskribenter och
journalister, Busnach, Albert Millaud, Jules Prével och Albert
Wolff, som genom sitt inflytande i pressen gjorde det svårt för
verkliga litterära alster att vinna anseende. Då detta oväsen hade
drifvits till sin spets, kommo de unga bildstormarne från
Montmartre och ropade: Gif rum! Och rum fingo de, både skåde-
spelare och författare, äfven om det kostade dem en hård och
bitter strid.
C av lins:, Paris. I c
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
