Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han skulle icke förlora sin sinnesjämnvikt, om madame Eoubet
komme ridande på en bock genom redaktionslokalen.
Redaktionens medlemmar, som bolma på cigarretter rundt
omkring i rummen, lystra hvar för sig till sitt särskilda
yrkes-namn. Där är Uarticlier, som skrifver tidningens ledande artiklar,
Véchotier, som redigerar nyheterna från societeten, Le rez-de-chaussée,
som ordnar följetongen, Le contentieux> söm leder tidningens polemik,
Le publier, som skrifver de maskerade annonserna och så vidare
redaktörerna för kamrarna, för börsen, för sporten o. s. v. — hvar
och en med sin särskilda benämning på journalistikens rotvälska.
Bland alla dessa herrar är det redaktionssekreteraren, som
förestår den dagliga anrättningen eller, som det heter, »sköter om
köket». Det är han, som tar emot la copie (manuskriptet), ser
allt, läser allt och med samma orubbliga likgiltighet låter de äldre
medarbetarnes artiklar komma under pressen, de yngres i
papperskorgen. För en parisertidning skrifves det dagligen tio gånger
så mycket, som det kan »komma in». De flesta bildade fransmän
äga något af det temperament, som skapar journalister, och i all
synnerhet öfversvämmas tidningarna af det talrika
studentproletariat, som alltid finnes i Paris. Men om det är förenadt med
åtskilliga svårigheter att blifva journalist, äro till gengäld
fördelarna betydande för den, som verkligen blir det. Emile de
Girar-dins bekanta yttrande: »Le journalisme mene a tout, pourvu qu’on
sache le quitter a temps» (journalismen förer till allt, om man bara
lämnar den i tid) finner sin speciella tillämpning på
pressförhållandena i Paris. En journalist har knappast fått ett någorlunda
bekant namn, förr än hans egna planer sysselsätta honom mera
än tidningens. Den första utmärkelse han sträfvar efter är det
röda bandet. Har han fått det i knapphålet och har han mod,
borrar han sig utan svårighet in i prefekturen eller i ett af
regeringsdepartementen, ja genom de större tidningarna, för hvilka
regeringen hyser fruktan, navigerar han sig in i Corps diplomatique
eller slutar han som prefekt. Hans anställning vid tidningen är
honom ett medel, icke ett mål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
