Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emile Zola.
Det rådde en egendomlig oro på gatan, och det stod polis
i alla portar, då jag en afton efter inbjudning gick upp till Rue
de Bruxelles för att besöka Emile Zola. Personer med ett
misstänkt utseende smögo sig utefter väggarna, och genom en
half-mörk smal sidogata drefvo skrålande hopar. Här och hvar
stannade folk och veko upp en tidt
ning i gasskenet.
Det var under Dreyfusaffären,
dagarna efter den stormiga
processen, då »anklagade Zola» hade
stått ensam — men ensam med
sanningen — mot ett helt folk.
Genom Zolas uppträdande hade
Dreyfusaffären fått en stor
historisk betydelse, ty den fråga, han föreläde juryn, var den, om
Frankrike ännu kunde kallas det land, som hade skänkt världen
män-niskorättigheterna. Han hade ropat till domarena: »Tron icke, att
jag i mitt försvar tänker på min egen frihet. Om I dömen mig,
gören I mig endast större. Den, som lider för rätt och sanning,
blir oförgänglig och helig. Sen på mig och sägen: ser jag ut
som en lögnare eller förrädare? Hvarför handlar jag då, som jag
gör? Emedan det är fråga om nationens väl. Hafven I förstått
det, så förstån I också, att det nu finnes blott ett läkemedel: att
säga sanningen och öfva rättfärdigheten.»
Juryn dömde Zola till ett års fängelse och gaf honom således
den sista invigningen som en odödlig fransk författare. Descartes
Slå ihjäl Zola!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
