Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Resa till Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hon kommit fram till mig, sade hon: »Stackars karl!
Hvad har fört dig hit, dit ingen förut har vågat sig? Jag har
ännu ej sett någon främmande här. Stackars karl! Hur har
du kommit hit, och hvart vill du? Ser du, hvilka boningar vi
ha? Ser du, med hvilken möda vi kunna komma till kyrkan?*
Jag frågade efter en väg, på hvilken jag kunde komma
fram eller tillbaka, men jag ville ej gå den väg, som jag kommit.
Hon svarade: »Nej, du karl, du måste gå tillbaka samma väg
du kom. Någon annan finns ej. Du kan ej heller gå vidare, ty
älfven flödar för starkt. Vi kunna ej hjälpa dig på din färd, ty
min man, som skulle taga mot dig, är sjuk. Du kan komma till
nästa granne, som bor en mil härifrån. Kanske hjälper han
dig, men jag tror det ej.» Jag frågade, hur långt det var till
Sorsele. »Det veta vi ej», svarade hon. »Men min man sade, att det
ginge åt sju dagar för dig att komma dit i detta före».
»Jag kände mig sjuk af den stora ansträngning, jag måst
underkasta mig med att bära mina saker de många och långa
sträckorna förbi forsarna — lappen bar båten —, af nattvak
och däraf, att jag ej på någon tid fått kokad mat samt af
mycket vattendrickande. Jag hade ej fått annat till uppehälle än
fisk (ofta full med maskar och osaltad) samt vatten. Jag skulle
hafva förgåtts, om ej prästmor gifvit mig ett stycke spicket
renkött, hvilket dock, då jag var utan bröd, ej var nyttigt för min
mage. Jag önskade än en gång råka folk och att få supanmat.
Jag vågade ej som laxen springa uppåt floden till min totala
ruin. Jag frågade, ’om hon hade någon mat åt mig’. Hon
svarade: ’Nej, om du ej vill hafva fisk.’ Jag såg på fisken, som var
full med mask i munnen. Jag blef mätt genom att se på den,
men den styrkte ej. Jag frågade efter rentunga, som lapparne
bruka torka och sälja. Hon sade sig ej hafva någon. Då frågade
jag efter renost. Det hade hon, men den var en mil härifrån.
Jag skulle få köpa den, om hon hade den här. ’Jag vill ej, att
du skall dö i mitt land,’ sade hon. Då jag sedan gick förbi hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
