Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ren imitation är den duett, hvarmed Magnus och Hulda
i första akten ge uttryck ät sin kärlekslycka:
Säg känner du det land, der kärlek lyser;
Der blommans kalk af idel vällust myser;
Der vestans fläkt ät gossen hviskar: njut!
Och myrten gror till lifvets sena slut, o. s. v.
Det är Goethes ballad Mignon, som i denna och följande
strofer Livijn efterbildat. Och detta ställe är typiskt för hela
versifikationen och tonen i dramat.
Det är ocksä tydligt, att Livijn känt Faust, naturligen i
Göschens upplaga af 1790, i hvilken första gängen
publicerades de fragment, som dä voro färdiga af dikten.
Först och främst finnes det drag i Magnus’ karaktär,
hvilka erinra om Faustgestalten. Faust är den sökande,
kämpande människan, som slites mellan olika makter, förledes
af Satan, frälsas af Gud. Man kan spära en antydan till detta
själstillstånd äfven hos Magnus, men endast en antydan. Det
universella intelligensbegär och den outsläckliga energi, som
drifver Faust att söka Mefistos umgänge, finnes icke hos
Magnus. Icke . heller genomgår den senare såsom Faust
någon utveckling. Magnus frestas blott tre särskilda gånger
af samma väsen och af samma makt, kärleken. Han skulle
duka under, om icke omgifningen och slutligen himmelen
inblandade sig i spelet. Detta senare sker genom en ängel,
som i sista akten uppenbarar sig två särskilda gånger och
båda gångerna tämligen omotiveradt. Första gången
nedstiger han och förjagar spökena. Andra gången rycker han
Magnus ur Huldas armar, och räddar honom därmed från
den osalighet, som väntar honom i de sinliga lustames garn.
Särskildt denna sista scen erinrar osökt om slutet af Faust,
då, efter en strid mellan de himmelska härskarorna och Satans
anhang, den senare besegras och förlorar sin makt öfver
Faust, hvars själ af änglarne föres upp till himmelen, Livijn
har emellertid icke lyckats att gifva någon storhetsprägel åt
denna slutscen, hvilken nästan försiggår rent pantomimiskt.
Snarare borde denna scen hafva verkat rent parodiskt, då
ängelen beskedligt nedlade Magni person på teatertiljan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
