Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vallgossen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag är ensam, — oeh ändock är skogen
Utaf tusende varelser full.
Liten blomma bland stenarne trogen
Till mig nickar med krona af gull.
Och jag språkar med ärlan och bäcken.
Och jag leker med himmelens vind,
Och jag ser både skogsfrun och Necken,
Och dock bleknar ej derför min kind.
Mången gång i den skymmande natten
Har jag hvilat i villande skog
Och ur strömmarnes brusande vatten
Hört en sång, som mig sällsamt betog.
Det var Necken: jag såg honom stilla
Dyka upp ur den skummiga våg,
Och han sjöng sina qval för mig lilla
Och så underligt mild blef min håg.
Och när skogsfrun i buskarne smyger,
Icke räds jag för henne ändå;
Ty jag läser min bön, — och då flyger
Bort i skogen det lockande rå.
Och när elfvan på tufvorna dansar,
Ej hon skrämmer mitt barnsliga sinn*.
Jag har sett deras kronor och kransar,
När de smögo i elfkullen in.
Men när månen på vågorna blänker
Med sitt glittrande, vänliga sken,
Mången underlig tanke jag tänker,
Der jag hvilar mig trött på en sten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
