Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tid efter annan kände jag min följeslagares arm
konvulsiviskt rycka till, som om frossbrytningar genomilat honom.
Jag såg på honom, han förstod min blick och smålog, men
alltsedan vi lämnat hans bostad, hade vi icke växlat ett ord.
Strax framför grafven stannade Armand för att borttorka
de stora svettdroppar, som öfversköljde hans ansikte.
Jag begagnade mig häraf för att få andas ut, ty själf hade
jag hjärtat hoppressadt som i ett skrufstäd.
Hur kommer det sig att dylika skådespel alltid bli
plågsamma nöjen? När vi kommo fram till grafven, hade
trädgårdsmästaren tagit bort alla blomkrukorna, järnstaketet var
också borta och två karlar voro sysselsatta med att hacka upp
jorden.
Armand stödde sig emot ett träd och såg på. Hela hans
lif tycktes koncentrera sig i hans blick.
Plötsligt stötte den ena hackan emot en sten
Vid detta buller spratt Armand till som för en elektrisk stöt,
och tryckte min hand så häftigt att det gjorde ondt.
En dödgräfvare tog en stor spade och tömde småningom
grafven. När det sedan inte fanns mera än stenarna som täckte
likkistan, kastade han upp dem en efter annan.
Jag betraktade uppmärksamt Armand, och fruktade hvart
ögonblick att hans känslor, som voro spända till det yttersta,
skulle öfverväldiga honom; men han såg oafbrutet på med ögon
stela och vidöppna som en dåres och endast en lätt darrning i
kinder och läppar förrådde, att han var rof för en våldsam
själs-skakning.
Hvad mig;beträffar, kan jag blott säga en sak, att jag
ångrade att ha kommit hit.
När likkistan blifvit helt och hållet blottad, sade
kommissarien till dödgräfvarne:
»öppna den.»
Karlarna lydde som om detta varit den enklaste sak i
världen.
Kistan var af ek, och de började att skrufva loss locket.
Jordens fuktighet hade gjort skrufvama rostiga och det var ej
utan svårighet kistan kunde öppnas. En ohygglig stank spred
sig därifrån trots de välluktande plantor, hvarmed den var
beströdd.
»Min gud, min gud», mumlade Armand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
