- Project Runeberg -  Kameliadamen /
51

(1908) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Nej; men tag dem med, allt är bättre än grefven. Jag
väntar dig, skynda!»

Marguerite stängde sitt fönster, Pradence sitt.

Marguerite, som ett ögonblick tyckte sig igenkänna mitt
ansikte, kom inte i håg mitt namn. Jag skulle föredragit ett
ofördelaktigt minne, än denna glömska.

»Jag visste väl det», sade Gaston, »att hon skulle bli förtjust
att träffa oss.»

»Förtjust .är inte rätta ordet», sade Prudence, i det hon tog
på sig schal och hatt, »hon tar emot er för att få grefven till att
gå. Försök att vara angenämare än han, ty eljes får jag
Marguerite till ovän, jag känner henne.»

Vi följde med Prudence.

Jag darrade; det tycktes mig som om detta besök skulle få
ett stort inflytande öfver mitt lif.

Jag var mera upprörd än aftonen för min presentation i
logen på Opera-Comique.

När vi kommo till dörren af det rum du känner till, bultade
mitt hjärta så hårdt, att jag ej kunde tänka redigt.

Några ackorder från pianot träffade våra öron.

Prudence ringde.

Musiken tystnade.

Ett fruntimmer, som mera såg ut som sällskapsdam än
kammarjungfru, öppnade för oss.

Vi gingo genom salongen till boudoaren, hvilken vid denna
tid såg ut alldeles som du sett den nu.

En ung man stod lutad mot kaminen.

Marguerite, som satt vid pianot, lät sina fingrar löpa fram
och tillbaka på tangenterna och påbörjade flera stycken, som
hon ej afslutade.

Intrycket af denna interiör verkade nedstämmande, för
den unge mannen var det ledsamt att vara en nolla och för
värdinnan ledsamt att taga emot en dylik.

Vid ljudet af Prudences röst steg Marguerite upp och efter
att ha växlat en tacksam blick med fru Duvemoy, kom hon emot
oss sägande:

»Stig in, mina herrar, och var välkomna.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:53:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/da2kamelia/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free