- Project Runeberg -  Kameliadamen /
70

(1908) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

var en kokott hade jag, kanske för att idealisera henne, inbillat
mig själf att denna kärlek var hopplös, och ju mer ögonblicket
nalkades, då jag inte ens längre behöfde hoppas, dess mer
tvif-lade jag.

Den natten slöt jag inte ögonen.

Jag kände icke igen mig själf. Jag var förryckt. Ibland
tyckte jag mig inte vara nog vacker, eller nog rik eller nog
elegant för att äga en sådan kvinna, ibland kände jag mig full af
stolthet öfver detta ägande, sedan började jag frukta, att
Marguerites känsla för mig blott var en öfvergående nyck, och i
aningen att en plötslig brytning skulle göra mig olycklig, tänkte jag
att det kanske vore bäst att icke gå till henne i afton, att resa
bort och skriftligen framställa mina farhågor. Från detta
tillstånd öfvergick jag till förhoppningar, lika obegränsade som
förtroendefulla. Jag gjorde upp otroliga framtidsdrömmar, jag
ville att denna flicka skulle ha mig att tacka för sitt kroppsliga
och andliga tillfrisknande, jag ville tillbringa hela mitt lif
tillsammans med henne, och jag trodde att hennes kärlek skulle
göra mig lyckligare, än en oskuldsfull ungmös.

Med ett ord, jag kan inte upprepa de tusentals tankar, som
från mitt hjärta stego upp i mitt hufvud och som småningom
utplånades af den sömn, som jag föll i på morgonen. När jag
vaknade var klockan två. Vädret var utmärkt. Jag kan inte
minnas att lifvet någonsin förr synts mig så rikt och så skönt.
Gårdagens minnen stodo för mig utan skuggor, utan hinder,
gladt beledsagade af förhoppningar på aftonen. Jag klädde
mig skyndsamt. Jag var nöjd och i stånd till de ädlaste
handlingar. Mitt hjärta klappade af glädje och kärlek. Jag var i
feberaktig spänning. Jag oroade mig inte längre för de saker, som
sysselsatt mig innan jag somnade. Jag såg blott resultatet,
och tänkte blott på den stund jag skulle få återse Marguerite.

Det blef mig omöjligt att stanna hemma. Mitt rum var
alltför litet att rymma min lycka; jag behöfde hela naturen för
att få utgjuta mig.

Jag gick ut.

Jag tog vägen genom rue d’Antin. Marguerites vagn
väntade utanför hennes port; jag gick i riktning mot Champs-Elysées.
Utan att ens känna människorna som jag mötte, älskade jag
dem.

Kärleken gör oss goda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:53:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/da2kamelia/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free