Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvingade henne att vara min älskarinna, enär min förmögenhet
var otillräcklig för hennes behof, ja, till och med för hennes
nycker. Det var således blott hoppet att hos mig finna en verklig
tillgifvenhet som skulle blifva henne en hvila från de fala
kärleksförbindelser, bland hvilka hon lefde, som ledt henne, och redan
andra dagen tillintetgjorde jag detta hopp, och med en
försmädlig ironi gäldade jag den kärlek jag ägt uuder två nätter. Hvad
jag gjort var mer än löjligt, det var ogrannlaga. Hade jag blott
betalat denna kvinna för att få rättighet att klandra hennes lif
och skulle det icke, då jag drog mig tillbaka redan från andra
dagen, se ut som om jag vore en kärlekens snyltgäst, rädd att få
betala räkningen för sin middag? Jag hade känt Marguerite i
trettiosex timmar, varit hennes älskare under tjugufyra och jag
uppträdde redan som den granntyckte, och i stället för att finna
mig lycklig öfver att hon delade med sig åt mig, ville jag ha allt
för mig ensam och tvinga henne att i ett slag bryta sina
föregående förbindelser, hvilka utgjorde hennes framtida inkomster.
Hvad hade jag att förebrå henne? Ingenting. Hon hade
skrif-vit till mig, att hon var illamående, när hon rätt och slätt med
den afskyvärda uppriktigheten hos vissa kvinnor kunnat säga,
att hon skulle taga emot en älskare; och i stället för att tro på
hennes bref, i stället för att promenera på alla gator i Paris, utom
rue d’Antin, i stället för att tillbringa min kväll med mina
vänner och följande dag på utsatt tid inställa mig hos henne, spelade
jag Othello, spionerade på henne och trodde mig straffa henne
genom att ej besöka henne. Men hon var i stället förtjust öfver
skilsmässan och måste ha ansett mig vara ett öfverdådigt
dum-hufvud; hennes tystnad innebar inte agg, men förakt.
Jag hade då bort ge Marguerite en present, som icke lämnat
henne i något tvifvel om min frikostighet och som skulle,
därigenom att jag behandlade henne som en vanlig mätress tillåtit
mig tro, att vi voro kvitt, men genom den minsta skymt af
köpslående tyckte jag mig kränka, om inte den kärlek hon hyste
för mig, åtminstone den jag hyste för henne. Eftersom denna
kärlek var så ren, att den icke tillät någon delning, kunde den
icke med en gåfva, hur präktig den än vore, betala den lycka jag
njutit, hur kort denna lycka än varit.
Detta upprepade jag för mig själf under natten och var
hvarje ögonblick färdig att gå och säga det till Marguerite.
Bokskatt XIV.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
