Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ditt bref jäfvade dig, det yppade för mig att du inte
förfogade öfver hjärtats alla krafter, det skadade dig mera än
allt annat kunnat göra i den kärlek jag hyste för dig. Det
var visserligen af svartsjuka, men en ironisk och försmädlig
svartsjuka. Jag var ledsen redan när jag fick det bref vet,
jag räknade på att träffa dig klockan tolf, frukostera med dig
och slutligen genom anblicken af dig utplåna en oaflåtlig tanke,
som plågade mig och som jag, innan jag kände dig, fann mig
i utan ansträngning.
Dessutom», fortfor Marguerite, »var du den enda
människa inför hvilken jag genast tyckte mig förstå, att jag kunde
tänka och tala fritt. Alla de, som umgås med sådana kvinnor
som jag, ha intresse af att nagelfara deras minsta ord, att draga
slutsatser af deras mest obetydliga handlingar. Vi ha
naturligtvis inga vänner. Vi ha egoistiska älskare som förslösa sin
förmögenhet, inte för oss, hvilket de säga, utan för sin egen
fåfänga.
För deras skull måste vi vara glada, när de äro glada,
friska när de vilja supera och skeptiska som de. Det är oss
förbjudet att ha ett hjärta vid straff att bli uthvisslade och
förlora vårt anseende. Vi tillhöra oss inte själfva. Vi äro
inte lefvande varelser, utan ting. Vi äro de första i deras
fåfänga, de sista i deras aktning. Vi ha väninnor, men endast
sådana som Prudence; för detta kurtisaner, hvilka ännu ha
en håg för slöseri, som deras ålder inte längre tillåter dem.
Då bli de våra väninnor eller snarare våra bordskamrater.
Deras vänskap går ända till slafveri, aldrig till oegennytta.
Aldrig ge de oss andra råd, än sådana, som inbringa dem något.
Det gör dem detsamma, om vi ha tio älskare till, blott de därpå
förtjäna ett armband eller några klädningar, att de emellanåt
få åka i vår vagn och gå på teatern i vår loge. De taga våra
gårdagsbuketter och låna våra kaschmirschalar. De göra oss
aldrig en tjänst hur obetydlig som hälst, utan att ta betalt
dubbelt mot hvad den är värd. Det såg du ju själf den kväll när
Prudence lämnade mig de sex tusen francs, som jag bedt henne
begära af hertigen för min räkning; hon lånte femhundra francs
som hon aldrig betalar igen, eller också blir det i hattar, som
aldrig komma ur sina kartonger.
Vi kunna således inte hafva, eller rättare, jag kunde inte
hafva någon annan lycka än den att, sorgsen som jag stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
