Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tårar beslöjade min röst. Mitt enda svar blef att trycka
Marguerite till mitt hjärta.
»Seså», sade hon vändande sig till Prudence, med
upprörd stämma, »tala om för hertigen hvad du nu sett och tillägg
dessutom, att vi inte behöfva hans hjälp mera.»
Från denna dag var det aldrig mera tal om hertigen.
Marguerite var inte längre den kvinna jag från början lärt känna.
Hon undvek allt, som kunnat påminna mig om det lif, hvari jag
först träffat henne. Aldrig hade en hustru eller syster för make
eller bror den kärlek och de omsorger hon hade för mig.
Hennes sjukliga natur var mottaglig för alla intryck, tillgänglig för
alla känslor. Hon hade brutit med sina väninnor liksom med
sina vanor, med sitt forna språk och sitt forna slöseri. När
man såg oss gå ut för att göra en roddtur i en liten vacker båt,
som jag köpt, skulle man aldrig kunnat tro att denna kvinna i
sin hvita klädning, skuggad af en stor halmhatt och bärande på
armen den enkla sidenkappan till skydd mot flodens kyla, var
samma Marguerite Gautier, som fyra månader förut väckt
uppmärksamhet med sin lyx och sina skandaler.
Ack, vi hade brådt med att fånga lyckan, som om vi hade
anat, att den sällan är långvarig.
Under två månader hade vi inte ens farit till Paris. Ingen
hade besökt oss’, med undantag af Prudence och den där Julie
Duprat, om hvilken jag förut talat med dig och till hvilken
Marguerite längre fram skulle lämna den rörande berättelse jag
har här.
Jag tillbragte hela dagen vid Marguerites fotter. Vi
öppnade fönstren som vette åt trädgården, och under det vi sågo
sommaren glädtigt leka med blommorna, som han alstrat i
trädens skugga, inandades vi sida vid sida detta verklighetslif,
som hvarken Marguerite eller jag någonsin förr förstått.
Hon visade ett barns förvåning öfver de obetydligaste
saker. Det fanns dagar då hon sprang omkring i trädgården
som en tioårs flicka efter en fjäril eller en trollslända. Denna
kurtisan, som på buketter gifvit ut mera pengar, än en hel familj
behöft för att lefva godt, satte sig ibland en hel timme på
gräsmattan för att undersöka den enkla blomma, hvars namn hon
själf bar.
Det var under denna tid hon så ofta läste Manon Lescaut.
Jag öfverraskade henne många gånger, då hon gjorde anteck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
