Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
samma färg som ögonen; men han gjorde det ej!
Han var en van kurtisör och hade på pricken reda
på vad en flicka som Evy just nu ville ha. Hon
ville inte ha något som påminde henne om den
tråkiga plikten att reagera och att sätta sig till
motvärn. Hon ville möjligen ha situationen, men
ingenting, som fäste hennes uppmärksamhet på
den.
Alltså lutade han sig tillbaka i soffan på samma
sätt som hon och sade:
— Sitta vi inte skönt nu?
— Jo, kom det lågmält från henne, i en till
hälften defensivt likgiltig, till hälften undrande
och tvekande ton.
I grunden visste hon ju mycket väl, att han satt
alldeles för nära henne. Men hon var i alla fall
nitton år nu, ingen barnunge som Gertie, och
det var så behagligt med det röda lampskenet,
den smekande musiken från salen och ingenjörens
varma blickar. Den sensationen kunde hon väl
unna sig, det var ett matt välbehag däri, som
invaggade henne i en svag domning. Bara han
nu inte sade något, som tvang henne upp därur!
Visserligen kände hon till — hade hört bara,
förstås — att män kunde gå för långt; men det
var allt ett gott stycke dit ännu, och
tillrygga-läggandet av det stycket skulle hon nog sätta
stopp för. Följaktligen satt hon kvar och lät
armarna slappt glida ned efter sidorna.
Men ingenjören blev trött på att bara sitta med
händerna i kors. Evy kände plötsligt som en
brännande tryckning mot sin arm och en knäskål
liksom avsiktslöst pressas mot sin.
Instinktivt ryckte hon undan armen och erfor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
