Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Jag måste inlösa min skuld. Men en dag: jag tror
ej det vore synd. Jag river helt enkelt lös ett blad
ur dagboken. Den dagen skall för andra inte
finnas till. Den blir vår dag.
Han ser på henne. Den blå luften smyger sig
lent intill henne som vågorna nyss till fartygets
sidor.
— »En dag»... säger han litet förvirrad. Men
som om han plötsligt fattat, att tiden nu var kort,
att varje minut var lik en pokal, vilken räcktes
honom fylld med kostbart vin, som han denna
enda stund har lov att berusa sig med, tar han
henne i sina armar därute på hamnpiren. Och
alla de kärleksord, som i månader tillbakahållna
trängts inom honom, slippa nu lösa som alltför
länge fångna fåglar, för vilka burens galler slås
upp.
Han kysser hennes panna, hennes ögonlock,
hennes ljuva, röda mun.
— Och molnen gå och gå, säger han
skrattande och ser upp mot himlen. Och du har
skänkt mig en dag. Kom!
De vända tillbaka in till stadens centrum. Han
köper en stor knippa doftande violer och sticker
in i hennes kappuppslag.
Så gå de in i det lilla musikkafét. Där är fullt
med folk, och cigarrettröken böljar kring
taklistens knubbiga små amoriner.
Kapellet spelar Bohéme.
Den unga flickan ler.
— Minns du? viskar hon.
— Inte minnas! svarar han och skakar på
huvudet. Den här dagen är lösriven från allt. Minnen,
framtid: det finns ej mera till. Det finns bara nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
