Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
»Vad skall det bli med henne? Kommer hon ej att
stå där ensam, vagga omkring som en liten
skrämd duva, som alla kasta sten på? Skall det
ej döda henne?»
Älskade han henne efter detta? Det visste han
icke. Han visste endast, att nu måste hon
beskyddas och hjälpas, oavsett om hon hade felat eller
ej. Och det var han, som måste hjälpa henne. När
han fått klart för sig detta, blev luften i hemmet
honom lättare att andas. Det var ett tungt värv
han påtog sig, men han beslöt sig för att utföra
det. Till dess barnet blev fött, skulle hon stanna
hos honom. Sedan finge han väl ordna det på
annat sätt.
Han överraskade henne en dag, då hon satt och
sydde. I detsamma han kom in, sökte hon smussla
undan något i sykorgen.
— Vad har du där? frågade han vänligt. Hon
visade honom det med darrande händer. Det var
en liten vit skjorta. Den allra minsta lilla skjorta!
De vågade inte se på varandra. Han rörde vid
den så försiktigt, som vore han rädd, att hans
stora händer skulle smula sönder den. Så gick
han hastigt ut ur rummet.
»Herregud», tänkte han. »Hon går säkert och
oroar sig för en mängd saker. Och hon har bara
mig att tala med. Jag får inte skrämma bort
henne.»
För henne hade en ny tillvaro börjat, som var
helt olika den, som dittills hade varit hennes, då
hon levat liksom inkapslad i sitt eget lilla jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
