Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
husen i staden. Marmortrappor förde upp till
hennes dörr, och en betjänt i livré öppnade den.
Hennes man var fabriksägare och överhopade
henne med smycken, men det var ju som sig
borde. Hon var en skön kvinna, på en gång yppig
och smärt. Det blanka blonda håret var uppstruket
från en vit låg panna, och i det regelbundna
ansiktet tecknade sig vackert munnens pionröda
amorbåge; och som om ögonen, de pastellblå
skinande ögonen, ej vågat visa sig i sin fulla
glans, doldes de nästan till hälften av tunga
ögonlock, vilkas fransar, då de sänktes, släpade mot
kinden.
Gunnar-Uno Adelheim var som gjord för att offra
på hennes altare. Hans svärmiska natur fordrade
ingenting, hans ögon följde henne vart hon gick
med denna troget tillbedjande blick, som skapade
henne ständigt ny, och skapade henne lika god
som skön. Hon var eljes varken särskilt ond eller
särskilt god. Hon var en av dessa lyxälskande
kvinnor, som uppvuxna i små förhållanden
plötsligt genom giftermål bli försatta i en rikedom, som
kan tillfredsställa alla deras nycker. Ena dagen
ville hon ha middagsbordet prytt med
orchi-déer i silverskålar; nästa dag svärmade hon för
röda rosor, och orchidéerna kastades bort. Som
hon bytte blommor, bytte hon flirter och älskare.
Nytt, ständigt nytt, och av så kort varaktighet
som möjligt, för att inte den lilla kittlingen skulle
mattas och försvinna! Hennes själ var som en
leksakslåda, där den ena leksaken avlöste den andra,
men hastigt, för att inte huvud och sinnen skulle
hinna bli tomma.
Hennes senaste leksak var Gunnar-Uno Adel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
