Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
— Aja, det var allt nödvändigt. Klaras skrattlust
kom igen. — Här sitter han i det här lilla hybblet
och hårpar och knårpar med sina ur, hela dagen.
— Och rätt som det är, ligger man där.
Urmakarns svarta ögon logo vänligt och saktmodigt.
— Och då finns det ingen, som drar upp klockorna
mer.
Det fanns två ting i Solgränd, som Ordqvist
ansåg ligga utanför mänskligt begripande. Det
ena var urmakarns sätt att betrakta sin nära
förestående död uteslutande som »den tid ingen mer
drar upp klockorna», och det andra var, att något
så fint och skärt som urmakarns flicka kunde ha
växt upp i det där källarsvalget. Hon var rosig
och rund i ansiktet, med ett par ljust, ljust blå
ögon, som fingo sin enda skuggning av de långa,
mörka ögonfransarna. Bredvid henne såg
urmakarn ut som en av de skuggor träden kasta en
månljus natt. Hans fågelansikte med den tunna,
krokiga näsan, de blanka, svarta ögonen och de
smala läpparna var gult av en tärande sjukdom,
som hans stilla, vänliga leende icke kunde dölja.
— Sitt ner, bäste journalist. Lilla Klaröga, vill
du gå efter whisky? Se inte för mycket på
varandra, barn! Det är inte på utseendet det hänger.
Jaså, ni måste hjälpa henne att ta fram flaskan ?
Nåja. Ta nyckeln då, Klärchen; du vet gången till
vänster och lilla dörrn. Jaså, lyktan behövs inte.
Jag låter dörren stå på glänt då, så ni hitta
tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
