Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
långa, smala fingrar följde outtröttligt
rosenkransens bleka stenar. Men den som lyssnat till henne
skulle endast hört ett namn. Hon upprepade det
för varje vit rosensten, hon viskade fram det med
blundande ögon.
»Caterina Fontebono är flitig i att bedja», sade
människorna om henne. »Och stora föräringar
gör hon kyrkan. Hon måste vara en god troende!»
Kanske var Caterina Fontebono det även. Hon
trodde på under. Alltsedan hon var liten hade
hon burit på denna hemliga, stilla längtan efter
underverk. Företeelserna, sådana de syntes i
vardagstillvaron, det vanliga livet, sådant de jämnt
flytande veckorna visade henne det, allt det
föreföll henne alltför grått, alltför litet besjälat, för
att vara det riktigt verkliga: det som framskapats
av ett intet i tidernas morgon, den Högstes
förkroppsligade tanke. Bakom tingens skenbara
trivialitet måste finnas dolda under: under, som
skulle springa upp som friska källor för den som
kunde föra en slagruta.
När så mässan var slut och Caterina
Fontebono kom ut ur kyrkan, låg hela slätten framför
henne badande i solen. Långt borta vid horisonten
gingo bergen i blå vågor, doften av narcisser
och alla vårens blomster sändes mot henne med
vinden; och i luften dansade som det finaste
guldstoft mot den ljusa himlen. Och det var där,
bortom de blå bergens vågor, som den man
bodde, vilkens namn Caterina Fontebono viskade
under mässan. Ibland när hon stod och spejade
hän mot detta avlägsna, brukade hon mäta med
blicken, hur stort avståndet var emellan dem.
Han skulle rida i galopp en gång över fälten, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
