Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
ned bland mjukt dun och fjädrar och lutade sig
fram för att se ned. Först kunde hon ingenting
urskilja, utan såg bara som ett gult stoft överallt
och trodde, att solen alldeles tagit synen från
henne. Men när blåduvan sänkte sin flykt,
varsnade Sola Gull en ändlös öken. Det var bara
sand och sand, så långt ögat kunde nå, och över
öknen skred en karavan. Sola Gull hörde förarnas
gälla rop och kamelernas skrik, där de drevos
framåt i den kvävande värmen.
Var fanns nu den breda, vita floden,
varöver solskenet darrade i tusen återspeglingar, och
var voro de sköna blommorna utmed dess friska
stränder?
Sola Gull spanade åt alla håll, till dess hennes
ögon tårades av ansträngningarna.
Men då hon ingenting förmådde upptäcka av
vad hon sökte, blev hennes missräkning så stor,
att hon började snyfta högt. Hon gömde ansiktet
vid blåduvans hals, och hennes tårar föllo så
häftigt, att fågeln började känna sig skrovlig i
halsen.
— Vad är det, lilla Sola Gull? frågade
blåduvan.
— Var är den breda, vita floden? snyftade
Sola Gull.
— Den breda, vita floden? upprepade blåduvan.
Det här är en öken, lilla prinsessa. Här finns inte
något vatten, bara sand och torka.
Sola Gull såg åter ned. Häruppe i luften var
svalt och skönt, men hon tyckte så synd om dem,
som färdades därnere. Sanden återkastade
tusen-falt solens strålar, och det måste bränna under
de arma människornas fötter och på deras huvuden.
13. — v. Krusenstjerna, En dagdriverskas anteckningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
