Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karaktärsdrag, seder och tänkesätt hos kongofolket, av K. E. Laman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fingo betala avgudaprästen, det var naturligt, men se, den vite
hade kommit för att hjälpa dem och han måtte väl ha någon
vinst därav.
Att tanken på vinst och egna fördelar ofta varit orsaken
till att vissa byar mottagit missionsskolor eller att vissa personer
övergått till kristendomen eller t. o. m. blivit lärare, är därför
helt naturligt. Det är ej att undra på, att dylika kristna tycka,
att det är “arbetsamt“ och “tungt“ att tjäna Gud och stå kvar i
församlingen, ty de få ju oftast ej åtnjuta någon synlig, materiell
vinst av att de försaka och kväva sina syndiga begär. Det hette
därför till en början om avfällingar, att de “tröttnat och skulle vila
någon tid“. De skulle sedan komma tillbaka igen.
Det är denna inbitna själviskhet och fäderneärvda
tankegång, som gör, att församlingen har så svårt att av egen tanke
och drift offra och underhålla något arbete för sina
medmänniskor, vare sig det gäller den direkta predikoverksamheten eller
folkets skolundervisning. Att det nu finnes vissa sköna
undantag här och där, är mycket glädjande. Till dem står vårt hopp,
i det vi tro, att kommande generationer skola utveckla sig efter
dem och följa i deras spår.
Man måste i detta sammanhang erinra sig, att i
kongospråket ej finnes något ord, som direkt betyder älska, utan de
ord, som brukas härför, betyda egentligen vilja, vilja ha, tacka,
tacka för, vara nöjd med. Man älskar alltså det man vill ha och
tackar för eller är nöjd med. Denna kärlek är mycket
uppblandad med själviskhet.
Det område, där kärlek och tillgivenhet visar sig starkast,
är syskonkretsen och den närmaste släkten å mödernet.
Tillgivenheten mellan mannen och hustrun eller släkten å fädernesidan
är alls icke så stor, ehuru även den vid vissa tillfällen kan visa
sig varm. Då man frågar en kongoneger, varför han ej älskar
hustrun mest, svarar han: Hon är väl icke min syster?
Emellan moder och barn visar sig stor kärlek. Mannen
har dock ej samma sympati för barnen, ty han rår icke om dem
och får i regel ej för framtiden behålla dem. De tillhöra modern
och hennes släkt, ty det är å mödernet släktens stamtavla går.
Att kärleken inom äktenskapet under dylika förhållanden ej
kan odlas något nämnvärt, är ju tydligt, ty makarna betrakta sig
som tvenne kompanjoner, vilka slagit sig tillsammans för släktets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
