Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En orolig tid, av Josef Ekstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄN
han blev frisk, gingo de en natt till Musinda. Fienderna hade
nu blivit så säkra, att folket återvänt till sina byar — de hade
förut vistats i gräset eller skogarna — och därför påträffades de
försänkta i djup sömn. Ett sådant uppvaknande hade nog aldrig
Musindafolket varit med om förr, och för mången var det
ett sista.
Rätt många dödades och sårades, och ett tjugutal gjordes
till fångar. En av officerarne hade dock nära nog fått släppa
livet till, ty då de i en by stodo och sågo på våra återfunna
saker, smög sig en inföding fram och sköt honom i huvudet,
så att han föll. Kulan trängde dock ej in i huvudet utan platta-
des mot nackbenet och kunde sedan tagas ut.
Nu var det dock slut med folkets mod, och knappt hade
officerarne återvänt till stationen med fångarna, förrän ombud
från andra byar kommo för att höra efter fredsvillkoren. Men
officerarne hälsade till folket i de fientliga byarna, att de själva
måste komma, samt att de ej skulle frukta, ty man skulle ej
göra dem något ont. Dagen därpå kom också hövdingen från
Musinda, klädd i djupaste sorgdräkt och fylld av räddhågans
ande, så att hans grästyg skälvde som asplöv. Han blev
mycket vänligt behandlad samt tillsagd att hämta alla de andra.
Alla vågade sig dock ej fram, men omkring 200 män för-
samlade sig. När de väl hunnit sätta sig, kommo soldaterna
uppmarscherande, omringade dem och satte bajonetterna på
gevären. Så illa däran hade de väl knappast varit förut, och
en hel mängd försökte komma undan, vilket naturligtvis miss-
lyckades. De måste sitta, där de sutto. Så blev det fråga om,
vem som var upprorets upphovsman och vilka som börjat
skjuta på oss. Till en början voro alla mycket okunniga och
kände knappt till någonting, men hur det var, klarnade det så
småningom för dem, och de kände väl till både upphovsmannen
och dem, som börjat skjuta. De sistnämnda blevo i likhet med
en del andra satta i fängsligt förvar, och den förstnämnde tog
Musindafolket hit några dagar senare.
De blevo nu tillsagda att hacka bort gräset ur sina byar,
bereda vägar, bygga broar, taga emot skolor i byarne samt till
tecken på underkastelse hänga ett vitt tygstycke på en stång
mitt i byn. Allt lovade de naturligtvis.
Så voro då oroligheterna slut och folket mjukt och, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
