Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pojkarne i arbete, av A. Walder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
En annan grupp får hacka upp ett fält, där de sedan
skola plantera pisang och sötpotatis. De gå efter sina hackor
och spadar, vilket icke går allt för fort, ty det rastlösa, jäktande
livet i de civiliserade länderna har ännu icke hunnit hit. De
tåga ned i en dal, som legat obrukad i minst tio år och vars
långa, saftiga gräs sakta vajar för den lätta morgonbrisen. Innan
de komma i gång med hackningen, är det litet bråkigt, och ibland
inte så litet, ty ingen vill gå längst bort i det daggiga gräset
och börja. Då ljuder pojkrättarens djupa basröst som en väldig
fältherres och bjuder tystnad. Den kivande skaran skingras för
att arbeta.
Nu faller det länga gräset för de täta huggen. Gräshop-
porna taga skutt på skutt för att frälsa sina liv. Råttor och öd-
lor gömma sig i sina hål, ty ångest och dödsfruktan har gripit
dem. Där borta i det lilla hålet tittar ett litet huvud med pli-
rande ögon nyfiket omkring. "Om du vetat ditt öde, hade du
ej varit så nyfiken, men du får trösta dig med, att du har många
dina likar både på vatten och land, vilka fått sota för sin ny-
fikenhet.” En av gossarna upptäcker genast det lilla rörliga
huvudet, och vips är han där för att få sig en frukostbiff. Med
ett par tag av hackan har han utvidgat hålet, och där längst
inne sitter det lilla kräket. Med ett raskt tag griper han henne.
Men strax rycker han till som stungen av en orm, och en ful gri-
mas far över hans ansikte. Vad är anledningen? Jo, den lilla
gnagaren har sänkt sina tänder i hans tumme. "Du borde
hava aktat dig och kommit ihåg, att en liten också kan bitas.”
Sitt tag släpper han dock icke. Det var nog ej första gången
en åkerråtta bet honom och fick plikta därför med sitt liv.
De andra gossarna, som avundas honom hans fångst, skratta
och göra spe av honom, för att han blev biten. Ack, människorna
äro sig lika överallt: de le åt andras ofärd.
Några av de små odlarne — för att icke säga de flesta —
äro ganska lata, ty när de hava hackat några minuter, vilja de
vila, emedan de påstå, att ryggen värker. Andra, vilkas ryggar
icke värka, ha en alltför ledig tunga för att något längre kunna
arbeta med sina händer, och rätt som det är, ställa de sig och
börja prata av hjärtans lust, och därmed kunde de hålla på huru
länge som helst, om icke den vite eller pojkrättaren vore med.
En skara kvinnor går förbi, och genast är en odygdig pojke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
