Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Önskar te’ Gud han vore’t! ropade
Affery.
— Affery, jag vill veta hvad som är
på färde här — jag vill ha något ljus
öf-ver hemligheterna i detta gamla hus.
— Jag ska’ säga Arthur hvad
hemligheterna ä’, svarade Affery; det ä’ ljud,
och suckar och tisslande och tasslande,
än på vinden och än i källaren.
•— Men det är ej alla hemligheterna.
— Ja inte vet jag; svarade Affery.
Fråga inte mej. Er gamla fästemö ä’
inte långt borta, och ho’ ä’ e’
slammer-väska.
Hans gamla fästmö, som visst icke var
långt borta, ty hon lutade sig emot
honom darrande och med Jdappande hjerta,
afbröt här och försäkrade mrs Affery med
mera uppriktighet än sammanhang, att
ehvad hon än måtte höra, skulle det icke
komma längre utan skulle bevaras som
i grafven — “om inte för annat så för
Arthurs skull — hon vore så godt som
ingen och kände till alltihop förut och
var förtrolig med Doyce och Clennam.
— Jag besvär dig, Affery, vid allt hvad
du någonsin hållit kärt, jag besvär dig,
vid minnet af din godhet för mig i min
barndom — ett af de få behagliga
minnen i mitt lif — för min mors, för din
mans, för min egen skuld — för allas
vår skuld. Jag är öfvertygad du kan
säga mig någonting om när den här
karlen kom hit, blott du vill.
— Nå, jag ska’ säga då, Arthur,
svarade Affery — der kommer Jeremia!
— Nej, det gör han ej. Dörren är
öppen, och han står der ute och talar.
Affery lyssnade.
— Nå så ska’ jag säga de’ lilla jag
vet; första gången han kom, hörde han
sjelf buller och tasslande. “Hvad va’ de’?“
sa han till mig. »Jag vet inte hvad de’
ä’,” svara’ jag, och tog fatt i honom, men
jag har hört de’der många, många
gånger förr! Och som jag säger detta, står
han och ser på mig och skälfver från
topp till tå, gu’ gör han så.
— Han han varit här ofta?
— Blott den natten, och sista natten.
— Hvad såg du den natten sedan
jag gått?
— Di der två kloka ena had’en
alldeles ensam för sig. Jeremia kom och stulta’
efter mig på tåspetsame när jag släppt
ut er — han kommer alltid smygandes
efter mig pä tåspetsarne när han vill göra
| mig ondt — och så sa’ han: “Nå gum-
! ma, jag kommer bakom dig, Affery; och
j jag ska’ lära dig hvar David köpte ölet!»
Och så tog han mej i nacken och
klämde mig så att jag gapa’, och körde mig
före till sängen, och bara klämde hela
vägen. De’ kallar han att lära mig hyar
David köpte ölet — de’ gör han. Ah!
j de’ ä’ en stygger en!
— Men hörde och såg du ingenting
mera, Affery?
— Sa’ jag inte han skuffa’ mig i säng,
Arthur! Här ä’ han!
— Jag försäkrar dig han står ännu i
dörren. De der hviskningarne och
tass-landet och rådslagen, som du talte om,
I hvad är det?
— Han frågar mig? Liksom jag visste.
Fråga inte mej, Arthur. Gå sin väg?
— Men kära Affery, om jag icke får
någon upplysning om dessa fördolda
hemligheter, då kommer det olycka åstad, trots
både din man och min mor.
— Fråga inte mig någonting, svarade
Affery. Jag har gått omkring som i en
dröm hela långa tiden. Gå bara, gå!
— Det ordet har du sagt förr, sade
Artlujr; du brukade samma uttryck den
natten vid dörren, när jag frågade dig
hvad det var som föregick här. Hvad
menar du med att vara som i en dröm?
— Pytt, jag säger ’et inte. Gå, gå!
Jag sa’t inte om ni va’ ensam, än mindre
med er fordna fästmö så nära.
Förgäfves bad Arthur, förgäfves
bedyrade Flora. Affery, som darrade som ett
asplöf och hela tiden stretat att komma
derifrån, vände döförat till alla deras
uppmaningar och försökte tränga sig ut ur
skrubben.
— Jag skriker hellre på Jeremia än
jag säger ett ord till! Jag ropar på’n,
Arthur, om ni inte låter bli att tala till
- mig. Och hör nu det sista ord jag säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
