Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Jonathan Smalls historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon vågar sig ut ur sitt hål. Jag kände en
rysning vid tanken på att döda honom, men så
tänkte jag på skatten, och mitt hjärta blef med
ens hårdt som sten. När han varseblef mitt hvita
ansikte, gaf han till ett litet rop af glädje och
sprang fram till mig.
»Beskydda mig, sahib,» flämtade han,
»beskydda den stackars köpmannen Achmet. Jag
har rest tvärsöfver Rajpootana för att söka skydd
i Agras fästning. Jag har blifvit plundrad och
slagen och misshandlad, därför att jag varit
Kompaniets vän. Det är en välsignad stund, denna,
då jag åter är i säkerhet — jag och mina stackars
tillhörigheter.»
»Hvad har ni i knytet?» frågade jag.
»Ett järnskrin,» svarade han, »som
innehåller ett par små familjeklenoder, hvilka inte äro
af värde för andra, men som jag skulle bli ledsen
att förlora. Likväl är jag inte någon tiggare,
och jag skall vedergälla er, unge sahib, och er
kommendant också, om han vill skänka mig det
skydd, jag begär.»
»Jag vågade icke längre tala med honom.
Ju mera jag såg på hans feta, uppskrämda
ansikte, desto svårare föreföll det att så där
kallblodigt slå ihjäl honom. Det var bäst att få det
undangjordt så snart som möjligt.
»För honom till vakten,» sade jag. De båda
sikherna slöto sig till honom, en på hvardera
sidan, och jätten följde efter, under det de gingo
in genom den mörka porten. Aldrig har väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
