- Project Runeberg -  En naturforskares resa omkring jorden /
62

(1872) [MARC] [MARC] Author: Charles Darwin Translator: Gustaf Lindström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN RIO NEGRO TILL BAHIA BLANCA.
tjugufem marker. Agutin är en riktig ökeninvånare. Det är en
mycket vanlig företeelse att få se två eller tre hoppa snabt efter
hvarandra i en rak linie öfver dessa vilda slätter. De förekomma
så långt i norr som vid Sierra Tapalguen (37° 30’ sydlig bredd),
hvarest slätten plötsligt blir grönare och fuktigare; och deras södra,
gräns är emellan Port Desire och St. Julian, der ingen förändring
eger rum i landets beskaffenhet. Det är ett märkligt förhållande,
att ehuru agutin nu icke finnes så långt i söder som vid Port St.
•Julian, så omtalar likväl kapten Wood i sin resa år 1670, att de
voro talrika der. Hvilken orsak kan i ett vidsträckt, obebodt och
sällan besökt land hafva förändrat utbredningen af ett djur som
detta? Det synes äfven af den mängd som kapten Wood på en
dag sköt vid Port Desire, att de måste hafva varit betydligt tal-
rikare der förr än nu. Der bizcachan lefver och gräfver sina hålor,
begagnar agutin dem; men der bizcachan icke förekommer, såsom
vid Bahia Blanca, gräfver agutin för egen räkning. Det samma
är fallet med den lilla pampasugglan (Athene cunicularia), hvilken
så ofta blifvit beskrifven såsom stående skildtvakt vid ingången
till hålorna; ty i Banda Oriental är hon, till följe af att bizcachan
der ej finnes, tvungen att gräfva sitt eget bo.
Påföljande morgonen, då vi nalkades Rio Colorado, förändra-
des landets utseende, och vi utkommo snart på en gräsbevuxen
slätt, hvilken genom sina blommor, sin höga klöfver och små ugg-
lor liknade Pampas. Vi foro äfven förbi ett dykärr af ansenlig
vidd, hvilket om sommaren uttorkar och öfverdrages med en skorpa
af åtskilliga salter, till följe hvaraf det kallas en ”salitral”. Det
var bevuxet med låga, saftiga växter, af samma slag som de, hvilka
växa på hafsstranden. Colorado är blott omkring nittio alnar bred
på det ställe, der vi gingo öfver honom, men i allmänhet måste
han hafva dubbelt denna bredd. Hans lopp är mycket slingrande,
samt utmärkt af pilar och vassruggar. I rak linie säges afståndet
till flodmynningen vara fyra och en half mil, men sjöledes går
det till tolf och en half. Vår öfverfärd i kanot fördröjdes af
några ofantliga drifter med ston, hvilka summo öfver floden för
att följa en truppafdelning inåt landet. Jag har aldrig sett ett
löjligare skådespel än de hundrade sinom hundrade hufvudena, alla
riktade åt samma håll med spetsade öron och utspända, frustande
näsborrar, som höjde sig nätt och jemt öfver vattnet, likt ett stort
stim af någon amfibie. Stokött är den enda föda som soldaterna
få, när de äro i fält. Detta gör att de kunna röra sig snabbare;
ty det afstånd, på hvilket hästar kunna drifvas öfver dessa slätter,
är rent af förvånande. Man har försäkrat mig att en häst kan
färdas öfver sexton mil om dagen flera dagar å rad. ’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:35:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcresajord/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free