Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
valherredömet med dess stora apanage, som han ämnade åt
Bonaparte, skulle fullkomligt tillfredsställa denne, men då
Bonaparte fått del af förslaget, förklarade han, att en dylik
valherre antingen skulle blifva »ett gödsvin» — och till en
sådan roll kunde ingen man af heder vilja låta bruka sig —
eller ock enväldig, i det han skulle begagna sin makt att
till- och afsätta konsulerna för att tvinga dessa att i alt lyda sig.
Inträffade ej det sistnämda, skulle åter landets säkerhet kunna
sättas på spel därigenom, att de båda konsulerna förlamade
hvarandra. Genom denna mördande kritik bragtes Sieyès till
tystnad, och Bonaparte lät nu en af upphofsmännen till 1795
års författning, den på en gång praktiske och frisinnade
Daunou uppgöra ett nytt förslag. Enligt detta skulle de mindre
förvaltningsområdens råd väljas af folket, men själfva ega rätt
att välja departementens råd och folkrepresentanter, riksdagen
erhålla en verklig befogenhet och regeringen anförtros åt 3
konsuler, af hvilka den första skulle vara statschef och bl. a.
ega att i spetsen för de lokala råden tillsätta af regeringen
beroende ämbetsmän. Ur dessa båda förslag utplockade nu
Bonaparte det som i hvardera var egnadt att tjäna hans egen
makt, och på detta sätt tillkom den s. k.
konsularförfattningen eller konstitutionen af år VIII.
Af Daunous förslag bibehöll denna de 3 konsulerna, hvilka
skulle väljas för en tid af 10 år samt kunna i oändlighet
omväljas, och genom själfva författningen nämdes till förste
konsul: Bonaparte, till andra: f. d. justitieministern
Cambacérès och till tredje: en medlem af de gamles råd, kanslern
Maupeous f. d. sekreterare, Lebrun. Den förste konsuln fick
ensam rätt att promulgera lagar, att till- och afsätta
medlemmar af statsrådet, ministrar, diplomatiska agenter,
officerare och förvaltande ämbetsmän samt att tillsätta, men ej
afsätta domare (utom kassationsdomrarne). I öfriga
regeringsärendens behandling deltogo de båda andra konsulerna, men
blott med en rådgifvande röst. Regeringen fick fullständig
makt öfver hela den inre styrelsen, krigsväsendet, den yttre
politiken och statsregleringen — blott med den
inskränkningen att bevillningarna ej fingo öfverskridas.
Af Sieyès förslag bibehöll Bonaparte den illusoriska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
