Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjuguFörsta kapitlet
183
»Vi voro där alldeles tillfälligtvis», svarade Nell. »Vi
äro fattigt folk och vandra blott omkring. Vi ha ingenting
att göra — jag önskar att vi hade det.»
»Du förvånar mig mer och mer», sade mrs Jarley, sedan
hon en stund suttit lika stum som en av hennes egna
vaxbilder. »Nå, vad kalla ni er? Väl inte tiggare?»
»Jo visst, min fru, jag vet inte vad vi eljest skulle vara»,
svarade flickan.
»Nå, Gud förbarme sig!» sade fruntimret i res vagnen.
»Jag har väl aldrig hört på maken.»
Hon satt så länge tyst efter detta utrop, att Nell
fruktade att hennes nedlåtenhet att ägna sitt beskydd åt och
inlåta sig i samtal med en så fattig stackare föreföll henne
vara en stor kränkning av hennes värdighet. I denna
övertygelse blev hon snarare styrkt än tvärtom av den ton,
varmed fruntimret till sist bröt tystnaden och sade:
»Och likväl kunde du läsa. Och det skulle inte förundra
mig, om du kunde skriva också.»
»Ja, det kan jag», sade flickan, som fruktade att stöta
henne ännu mera genom denna bekännelse.
»Ja och tänk vilken fördel det är», svarade mrs Jarley.
»Det kan inte jag!»
Nell sade: »verkligen!» i en ton, som kunde innebära
antingen att hon var förvånad, då hon fann den äkta och enda
Jarley, som var adelns och den förmögnare klassens
förtjusning och den kungliga familjens synnerliga gunstling, i
saknad av en så allmän konst, eller ock att en så förnäm dam
knappast kunde vara i behov av så vanliga färdigheter. På
vilket sätt än mrs Jarley upptog detta svar, föranledde det
dock henne icke till några vidare frågor, utan hon föll
tillbaka i en tankfull tystnad, under det att Nell drog sig
undan till det andra fönstret och satte sig bredvid sin
morfader, som nu var vaken.
Slutligen kallade fruntimret i resvagnen kusken till
fönstret samt hade med honom ett längre samtal i dämpad ton.
Sedan denna överläggning slutat, drog hon åter in sitt
huvud och vinkade Nell.
»Och den gamle mannen också», sade mrs Jarley, »ty jag
vill tala ett par ord med honom. Vill ni ha en bra plats
åt er dotterdotter, gamle man? Om ni vill det, kan jag
skaffa henne en. Vad säger ni om det?»
»Jag kan inte lämna henne», svarade gubben. »Vi
kunna icke skiljas. Vad skall det bli av mig utan henne?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
