Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTIOTREDJE KAPITLET 345
att hon nu var lycklig och hade ro. Hon tog en bibel från
en hylla och läste; därpå lade hon den ifrån sig och tänkte
på våren, som skulle komma — på solstrålarna, som skulle
falla över de sovande gestalterna, på fåglarnas sång och
knopparna och blommorna, som skulle slå ut därutanför —
på den milda luften, som skulle smyga sig in och få de
trasiga fanorna upp över hennes huvud att sakta fladdra.
Men väckte icke stället också tankar på döden? Må vem
som helst dö, det skulle ändock förbliva detsamma; allt
vad man nu såg och hörde skulle fortgå på samma sätt som
förut. Det skulle icke vara svårt att slumra där.
Hon lämnade gravkoret och kom till en låg dörr, som
tydligen ledde till tornet, öppnade den och klättrade i
mörkret upp för den slingrande trappan. Äntligen hade hon
hunnit upp för den och stod vid tornets spets.
O, huru strålande var icke det hastigt frambrytande
dagsljuset, huru friska voro icke fälten och skogarna, som
utbredde sig åt alla håll och mötte den glänsande, blå
himmelen ! Boskapen, som betade i gräset, röken, som
ringlade sig fram mellan träden, barnen, som ännu hoppade och,
lekte elär nere — allt var så vackert och glatt! Det var
som att gå från död till liv; det var att komma himmelen
närmare.
Barnen hade gått sin väg, då hon kom ut i vapenhuset
och läste till dörren. När hon gick förbi skolhuset, kunde
hon höra det flitiga sorlet av röster. Hennes vän hade just
samma dag börjat sitt arbete.
Ännu två gånger samma dag smög hon sig tillbaka till
det gamla gravkoret, där hon satte sig på samma plats och
läste i samma bok och hängav sig åt samma stilla följd av
tankar. Även sedan det blivit mörkt och den inbrytande
aftonens skuggor gjorde det ännu högtidligare, stannade
flickan kvar, och hyste ingen fruktan eller tänkte på att
begiva sig därifrån.
M,an fann henne slutligen där och förde hem henne. Hon
var blek, men såg mycket lycklig ut, tills de skildes på
aftonen, och då, när den stackars skolmästaren lutade sig
ned och kysste henne på kinden, tyckte han att en tår föll
på hans ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
